I Bolivia finns det väldigt många farliga varav en kallas för dödens väg. Under min tid i Bolivia åkte jag som tur var aldrig på dödens väg men däremot åkte jag på en väg väldigt lik den. En lång väg längs med bergen som är smal och väldigt krokig. På ena sidan av vägen finns en bergvägg och på andra sidan ett stup rakt ner. Längs med den långa vägen syntes små gravstenar titt som tätt och under min resa på den farliga vägen kom jag att tänka på ett citat ur den kristna filmen Facing the Giants. Scenen utspelar sig på en fotbollsplan där tränaren pushar spelaren att gå på den smala vägen för att träffa målet. Det lyder ungefär såhär:
”Du beter dig som att du ska missa målet innan du ens försökt. Du måste ändra din inställning! Att missa målet hjälper ingen, du måste gå rakt fram och träffa målet! Vet du? Ja? Nej! Bibeln säger att: Den porten är vid och vägen bred som leder till fördärvet, och den porten är det många som går igenom. Men den porten är trång, den vägen är smal. Den porten leder till livet och det är få som finner den. Vem som helst kan missa, men det hjälper inte dig! Skitsamma om det inte går till på det perfekt sättet men du måste komma till målet. Du måste välja den snäva vägen. För det är det enda sättet att hitta din belöning.”

Ska jag erkänna så är jag en person som väldigt lätt ger upp. Vilket jag inte alls är stolt över. Jag ger lätt upp och att gå på den smala vägen tycker jag många gånger är alldeles för svårt. Kanske är jag inte ensam om att tänka och tycka så? Jag tänker inte säga att jag i Bolivia fick värsta Halleluja-moment och helt plötsligt ändrade uppfattning och körde all in på den smala vägen. Nu syftar jag alltså inte på dödens väg eller någon annan farlig väg i Bolivias berg. Jag syftar på livets väg.

Jesus säger att Han är vägen, sanningen och livet. Jesus är alltså vägen och det är på Honom du och jag ska gå. Ett liv utan Gud kan vara stormigt men som kristen kan det ofta storma upp till stora vindar med. När du går på den rätta vägen får du motstånd för att den onde försöker göra allt i sin makt för att få bort dig från den. För Jesus är vägen, sanningen och livet! Det är genom Honom du får liv när du gått på den smala vägen! Därför behöver du också sanningen i din vandring på vägen och det är något jag faktiskt lärde mig under min biltur. För Jesus är alla tre grejerna. Jesus är sanning och att gå på den smala vägen och sedan få liv utan att ha sanning går liksom inte. För vägen, sanningen och livet går ihop!

Du vet, Jesus har aldrig sagt att det är lätt. Det står att det är få som finner vägen men en sak har Han sagt, och det är att det är värt det! Det är värt att gå på den smala vägen för den vägen leder till livet.

Som jag sa så är jag inte den bästa på att kämpa järnet. Därför borde jag kanske inte ge er goda råd, men det jag skulle vilja säga till dig, just idag och som jag också säger till mig själv, är:
Gå in genom den trånga porten, in på den smala vägen. Som tur är, är inte den smala vägen som vägarna i Bolivia. Visst finns det lite diken längs vägen men inga stup. Så varje gång du faller har du chansen att komma upp på vägen igen. Kom ihåg det! Jag vet hur det känns att falla, men att komma upp på vägen igen är så värt det! Det jag har lärt mig är att vägen, sanningen och livet är ett – Jesus. Så gå på vägen med sanning för att få livet. Det är inte lätt, men det är så värt det! Vi måste ändra vår inställning och köra all in, och det säger jag även till mig själv! Så keep going sisters and brothers och gå med mig! Ramlar någon så hjälp personen upp igen. Vägen är smal, det är den sannerligen, men den leder till livet! Och livet är så värt det!
AMEN! 

 

Den här sommaren har verkligen varit något speciellt. Under åtta veckor har jag åkt runt på andra sidan jorden och fått uppleva mer grejer än jag någonsin trodde att man kunde göra på en så kort tid. I höst under de närmaste inläggen kommer jag ta med er på en liten kortfattad resa genom Syd-Amerika och berätta för er vad Gud har lärt mig genom mina upplevelser. 

Vårt första riktiga stopp med sevärdheter var i Peru vid Machu Picchu, en gammal inka-stad. Precis jämte Machu Picchu fanns ett berg som min mamma bestämt skulle bestiga och självklart skulle jag och resten av familjen med. Jag vet inte om ni någon gång har stått jämte ett stort berg, men känslan man får när man vet att man ska ta sig över det berget, är inte den bästa känslan. Jag hade nästan gett upp innan jag ens hade börjat. Det fanns massvis med grejer som gjorde det svårt för mig att ta mig upp, saker som gick emot mig istället för med mig. Trots allt som gick emot mig hade jag inget val, för jag skulle nå toppen i vilket fall. Jag kämpade på och ju högre upp jag kom, desto jobbigare blev det. MEN! Jag gav inte upp! 

Vi har alla berg i våra liv. Även om dina berg i ditt liv inte är fysiska berg, så är de själsliga bergen nästan jobbigare. Precis som när jag skulle gå upp för Wayna Picchu, så kan vi kan känna oss som att vi inte har vad som krävs och att allt bara går emot oss. Många gånger väljer vi nog att inte bestiga våra berg för att vi inte tror att vi klarar det. Sanningen är också att vi många gånger kanske inte klarar av att bestiga bergen, inte på egen hand. Jag klarar iallafall inte bestiga mina berg själv. Det kommer alltid finnas grejer som står i vägen och som vill förstöra, men låt inte det hindra dig ifrån att gå.  

Gud har lovat att vara med oss varje dag in till evigheten. Varje dag. Alltså fattar ni? Varje dag!! 
Det betyder att när dina berg dyker upp behöver du inte bestiga dem själv för att Gud har lovat att vara med dig och hjälpa dig. Så bestig inte dina berg själv, ta hjälp av Gud! Som kristen är inte livet lätt och det har inte Gud lovat heller. Men Gud har lovat att vara med dig! 

Precis som med berget i Peru som jag skulle bestiga, så kan vägen upp för ditt berg kan kännas lång och det kan kännas som att allt går emot, men ge inte upp. Vägen må vara jobbig, men det är så värt det! När du nått toppen kommer inte resan dit kännas alls. För att känslan av att du klarade det kommer vara större än allt. Din tacksamhet kommer vara större än någonsin. 
Att bestiga ett berg är jobbigt men tillsammans med Gud är du snart där. För Han har lovat att vara med och hjälpa dig.  

Jag vet inte vad du skulle säga att du är som, men jag skulle vilja likna dig vid en gräsmatta. Du är född till att vara en grön perfekt gräsmatta, född till att vara perfekt. Ditt liv skulle vara perfekt – som en dans på rosor, men på grund av syndafallet och synden mellan dig och Gud, poppar små maskrosor upp lite här och var. För dig som inte vet så är maskrosor ett ogräs och såvida man inte tar bort hela blomman, inklusive roten, så sprider den sig väldigt fort. Du eller ditt liv är inte perfekt för det finns synd och ondska i världen, för att det finns maskrosor.

Jag vet inte hur det är med dig, men under de perioder jag har det jobbigt är risken för maskrosor väldigt stor. Det kan börja med att Gud känns långt borta och jag känns tom. Efter det går provet dåligt och jag blir ledsen. I följd av det blir jag lite irriterad på de vänner jag har för att de råkar göra något fel och så fortsätter det, blomma efter blomma. När man väl får en maskros, när man får en dålig sida, sprids det väldigt fort. Maskrosen som började med att Gud kändes långt borta, sprider sig och sås på fler ställen inne i själen.

Vi har alla något som inte är bra. Någon av er kanske lätt bli avundsjuka, medan någon annan har kort stubin och lätt blir arg. Alla är vi olika men alla har vi någon maskros inuti oss som sprids och förstör gräsmattan som egentligen ska vara perfekt och grön.

Varje gång jag har dessa perioder och gör fel efter fel, försöker jag ta bort maskros efter maskros för att på något sätt bli grönare igen eller bli den perfekta gröna mark jag från början skulle va. Problemet när du själv försöker ta bort maskrosorna, de dåliga sidorna, de dåliga sakerna du har, är att du bara tar bort toppen av maskrosen. Du tar bara bort skaftet av blomman men inte själva roten. Det är sådant problem jag ofta kan göra. Jag försöker fixa allt i min egna kraft men det resulterar bara i att maskrosorna blommar upp igen och sprids, bara för att jag inte tagit bort roten.

Jag vet hur jobbigt det kan vara och du, likaväl som jag, har maskrosor i dig som inte borde vara där. Hur mycket du själv än försöker försvinner de inte. Du försöker att gång på gång göra dig grön men allteftersom tiden går ploppar de bara upp igen och igen. För synden är alltid där, varje dag. Men! Du kan bli fri från ogräset. Den enda som kan rädda dig ifrån maskrosorna och dra upp hela roten, är Jesus, mannen som dog på korset för din skull och tog all synd på sig. Jesus tog alla dina maskrosor på sig och om du låter honom, kan han göra din gräsmatta grönare igen. Så länge vi lever i denna värld, finns synden här och maskrosorna kommer ploppa upp lite då och då även om du har Jesus. Men låt inte maskrosorna få ta över din gräsmatta helt och hållet. Håll fast vid Jesus och låt honom gång på gång dra upp ogräset. För ju längre tid du väntar med att göra dig av med dem, desto fler maskrosor kommer uppstå. Det är inte lätt, men försök!

Idag har det varit en solig och fin dag, precis som de senaste dagarna har varit. Jag satt ute ett tag och bara njöt. Solen var framme en lång stund och jag kände hur hela jag blev varm. Jag ville inget hellre än att sitta där i någon minut till, bara för att få känna solen nudda vid min hud. Mitt där jag satt, försvann helt plötsligt solen. Ett moln skymde den och jag blev helt kall. Värmen hade försvunnit och jag började undra vart solen tagit vägen. Självklart är jag så smart och förstår att solen var där, bara att molnet i den stund täckte den. Solen var precis lika nära men kändes inte lika mycket närvarande som när det inte var något i vägen.

Gud sa då till mig: Det är precis så det är med mig. Ibland ser du mig väldigt klart och känner att jag är där, andra gånger ser du mig inte eller känner mig. Det betyder inte att jag inte är där. Jag är med dig hela tiden. Jag lämnar dig aldrig. Jag är lika närvarande när du ser mig, som när du inte gör det. Jag är lika mycket där när du känner mig, som när du inte gör det. Problemet är att det ibland kommer moln som skymmer mig. Det finns många exempel men de flesta handlar om att du har fokus på fel grejer som gör att det skapas ett moln mellan oss. Livet är inte perfekt så det är okej att molnen är där ibland. Det viktigaste är inte att du ser mig eller känner mig – det viktigaste är att du vet att jag är där, för det är jag!

Gud säger det till dig, lika mycket som Han säger det till mig. Vissa dagar är allt på topp och kan känna Guds närvarande starkt. Han känns nästan påtaglig och man blir helt varm. Det finns inget bättre än det och precis som med solen, finns inget annat man vill än att stanna där för alltid. Helt plötsligt mitt i allt det perfekta så kommer något i vägen och Gud skyms. Själv tror man att det är Guds fel och att Han har försvunnit. Allt blir liksom kallt och man undrar vart Han har tagit vägen. Du som kristen känner säkert igen dig på något sätt och du vet då också att det är en stor skillnad när Gud lyser på oss och när ett moln är i vägen. Precis det som Gud sa till mig vill jag också säga till dig. När du är i de stunder då molnet är framme och Gud känns borta, kom ihåg att Gud är lika närvarande ändå. Trots att molnet täcker Honom så är Han där. Solen försvinner ju inte bara för att ett moln är i vägen, eller hur? Ha den vetskapen och ge inte upp på din tro bara för att det känns mörkt och kallt. Om du kämpar mot molnet och blåser på det, så kommer det tillslut försvinna. Då kommer Gud synas igen. 

Är du inte kristen men vill att Gud ska komma fram och lysa på dig med, be om det! Lika mycket som Gud är där för mig, är Han för dig. Vill du få se Gud – be då till Honom att Han ska visa sig. Han kommer göra det. När molnet försvunnit, så kommer Han fram!

Så kom ihåg: Även om du inte känner Gud eller ser Honom, så är Han där. Det beror bara på att det är ett moln i vägen. Ge inte upp. Fortsätt kämpa och blås bort ditt moln så kommer Gud så småningom fram!

I skolan just nu har vi så mycket. Stora prov, stora redovisningar och stora inlämningar. Allt kanske inte var så stort men det känns så stort för att det är så mycket som belastar mig. Skolan var inte det enda, utöver det så var det andra saker som pressade mig och som tyngde ner mig. Allt var bara så jobbigt. Gårdagen var rent ut sagt skit och jag var så ledsen. Jag kände bara allt som en tung börda och jag bara sa till Gud att han var tvungen att hjälpa mig, för jag orkade verkligen inte mer.

Imorse satte jag mig snabbt vid pianot för att sjunga lite lovsång, som jag alltid gör på morgonen, när jag insåg att sången mitt framför mig verkligen satte ord på min dag. Jag sjöng låten och texten: ”På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgon dag, för jag vet du är trofast emot mig”.
Jag visste att den här dagen skulle bli jobbig, eller jag trodde det iallafall. Redan på väg mot skolan försökte jag samla mig och vara allmänt beredd på att presentationen jag skulle ha och det stora engelska provet kanske inte skulle gå så bra. Jag kände ändå att jag lagt allt i Guds händer och trots att det inte skulle gå så jag hade hoppats, så skulle jag lita på Gud, precis som de orden jag hade sjungit.

Nästan framme vid skolan fick jag besked att engelska lektionen var inställd och att provet var framflyttat en vecka. Jag trodde jag skulle börja gråta, det var iallafall mycket nära. Jag hade ändå accepterat och sagt till Gud att vad som än skulle hända, så skulle jag fortsätta lita på honom och efter det blir lektionen inställd och provet framflyttat? Jag var så överväldigad. Gud ger oss aldrig mer än vad vi klarar av. Gud hörde mina böner igår om att jag verkligen inte orkade mer och han hjälpte mig.

Jag vet, att lita på Gud är något jätte viktigt. Du kanske ser det här vittnesbördet som en slump och inte något som Gud gjort men för mig är detta på riktigt. Det är inte första gången detta händer, för det har hänt många gånger innan. Att be till Gud behöver inte handla om ”värsta grejen”. Du kan be seriöst eller oseriöst. Gud hör din bön och svarar i vilket fall. Det var inte bara provet idag som släpptes ifrån mina axlar utan allt annat som jag gått och burit de senaste dagarna. Jag känner mig så fri och jag är ser verkligen hur Gud än en gång säger till mig: Linnéa, jag älskar ju dig.

Så ta det här till dig - lita på Gud. Ibland kan det kännas jobbigt och då får vi be till Gud om hjälp, då får vi lämna allt till honom. Men våga be!
Kasta din börda på Herren, han ska uppehålla dig. -Psalm 55:23
Jesus säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila. - Matteus 11:28

De flesta av er har nog någon gång varit på ett läger eller möjligtvis en slags konferens med många andra kristna vänner, med möten där man verkligen känner av Gud och tänker att just på den platsen, vill man vara på för alltid. Eller vad säger ni? Att vara på ett läger är verkligen något extra, något speciellt. Det är verkligen det. Innan man åker dit är man hur taggad som helst och när man ska hem så gör det ofta ont att tänka på att man ska tillbaka till verkligheten. För det man vill är att vara kvar.

Det är som att man glömmer vad som egentligen spelar någon roll. I filmen ”The grace card” säger de en replik som lyder såhär: ”Sunday is the locker room. Monday through Saturday is the game.” Söndagar går man ofta till kyrkan som kristen och det som repliken menar är att det inte är på söndagarna i kyrkan som det gäller. På söndagarna är det bara ett omklädningsrum för resten av veckan. Det är veckan, i skolan och på jobbet som är spelet liksom. Det är då det gäller för där är själva matchen. Jag tror att det är samma sak med läger som med kyrkan. Det är inte lägret som är grejen utan det är bara ett omklädningsrum för tiden som kommer efter, fram till nästa läger.

Vad är det som egentligen spelar någon roll? Är det din plats på lägret bland dina kristna kompisar eller är det i skolan/på jobbet tillsammans med dina vänner som inte är det? Vad är det som räknas? Personligen så tycker jag att läger och kyrkan är jätte viktigt men är det verkligen det viktigaste? Jag tror inte det. Det handlar om att bli peppad i omklädningsrummet och efter det komma ut och spela matchen. Det är ju inte omklädningsrummet som är grejen – det är ju matchen. Vi måste bara komma ihåg att det faktiskt är så. Att det inte är lägret som är det stora utan att det faktiskt är att komma tillbaka till verkligheten. Anledningen till detta inlägget är för att jag idag ska på återträff för en bibelskola som jag var på i somras. Jag älskar att vara där med de människorna för det är verkligen något extra med de. Man känner verkligen Gud på ett underbart sätt och allt är bara så bra. Men är det verkligen den tiden tillsammans med dem som är viktigast? Vad tror du?

Är det kyrkan och mötena som är det stora betydelsefulla eller är det tiden mellan?  

Jag kan medge att jag ibland är så sjukt dålig på att lyssna. Jag har så mycket att säga att jag ibland att jag helt enkelt glömmer att ta tid till det, trots att jag egentligen vill det. Jag satt här vid min data, kollade in lite på Facebook för att se om något intressant hade hänt, trots att jag egentligen skulle plugga. Du vet, så som det alltid brukar sluta när man ska göra något viktigt. Jag satte på lite lovsång och massa tankar gick igenom mitt huvud samtidigt som jag bläddrade bland sidorna. Det var alltifrån skolan till bloggen, ifrån Gud till träningsvärken, ja, lite allt möjligt helt enkelt. Jag har tyckt det varit lite tungt på senaste tid, både i skolan, med mig själv och med mycket av det kristna livet, så många av mina tankar handlade om just det.
Och här, där jag nu satt, framför min data, framför Facebook, fick jag ett meddelande. Öppnade meddelandet och fick se att det inte är någon jag känner som skrivit till mig. Det var en kille som jag inte känner men kände igen för att jag precis när meddelandet ploppade upp, kollade in hans inlägg som han gjort på en kristen bönesida. Jag öppnade meddelandet och läste - jag blev helt utom ord. Wow. Den där killen var en bra lyssnare. Han hade verkligen lyssnat till Gud.

Han skrev saker som Gud ville säga till mig och passade verkligen in på mig. Jag menar, det han skrev, det var precis det jag behövde höra. Hur stor är chansen att en kille, jag inte alls känner, skriver i just den stund jag behöver höra något uppmuntrande, skriver hur jag är och vad jag gillar och sedan skriver precis vad jag behöver höra just då? Nej, chansen finns nog inte ens. Det var inte utav en slump, det var Gud. Killen lyssnade och fick verkligen bli använd utav Gud. Jag skulle kunna skriva många inlägg om vad han berättade för mig, om att Gud kan använda oss eller andra saker men jag vill verkligen ta och prata om att lyssna. Som jag erkände i början så är jag dålig på att lyssna. Ibland kan jag vara bra men vissa gånger är jag värdelös, i alla fall när det gäller att lyssna på Gud. Du kanske är bäst på det, jag vet inte men jag tror att vi alla kan bli bättre på det. I en relation är man ju aldrig en person, man är ju två stycken. Att vara kristen handlar inte om att gå i kyrkan, hålla massa regler osv. Kristendomen handlar inte om en religion, det handlar om en relation. När du ber, så är det du som pratar. Många tror att det är allt. Att det handlar om att du ber och att Gud svarar på dina böner. Men det är inte allt. Han kan tala till oss med, på så sjukt många olika sätt. Gud vill inte bara lyssna, han vill tala till oss med.

Men hur ska vi lyssna? Hur kan man höra Gud?
Det finns så många sätt att lyssna på Gud, för han kan tala på nästan alla vis. Han kan till exempel tala genom tankar, andra människor och genom Bibeln. Det gäller att vara öppen för allt.
Jag tycker många gånger det är svårt att lyssna. Ibland kan det vara så lätt medan det ibland är helt tvärtom. Men jag ska försöka. Jag ska försöka lyssna för att jag vill och för att Gud faktiskt kan använda mig. Han använde killen som skrev till mig och han kan använda dig. Försök lyssna på Gud och se vad han har att säga. Jag menar, sjukt coola saker kan ju hända. Killen lyssnade och genom det blev jag berörd. Gud är liksom så sjukt stor och har verkligen något att säga till dig, i första hand om dig men kanske också om någon annan.
 Jag ska försöka lyssna och bli bättre på det, och du?

Häromkvällen när jag försökte sova så kom Psalm 23 upp i mitt huvud, om och om igen. Jag var så trött men tillslut tog jag tag i mina tankar och öppnade min Bibel. De flesta av er har säkert redan hört psalmen, men den lyder såhär:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Jag har nog läst texten hur många gånger som helst och ni vet hur det är, en text kan säga så mycket men ofta när man läst den om och om igen så säger den inte det. Häromdagen då jag fick upp bibeltexten så funderade jag verkligen över texten när jag läste den, precis som man brukar fundera över en text första gången man läser den. Psalm 23 säger verkligen någonting och får mig att fundera över hur jag har det i mitt liv.

Igår var jag tillsammans med några vänner och hade hemgrupp. Jag vet inte vad det var som flög över mig, jo det var den Helige Ande, men det var så underbart. Jag blev verkligen fylld och än en gång förstod jag att detta verkligen är på riktigt. Jag vill inget annat än att ha Gud. Jag vill inte det. Detta är på riktigt, detta är på allvar. Psalm 23 var inte bara en text bland mängden i Bibeln, psalm 23 var på riktigt för mig, den är på riktigt! Så min fråga till dig är: Vad betyder psalmen för dig? Är den bara en text i Bibeln eller är det en text som verkligen betyder något? För den kan betyda något, precis som för mig!

Herren är min herde och ingenting ska fattas mig. Inte ens i den mörkaste dal är jag rädd, för du är med mig. Tack Gud för det!

Det klassiska vid nyår är ju att ha bestämt ett nyårslöfte som man ska försöka hålla under det nya kommande året. Nyårslöften som att inte äta godis är ett ganska vanligt sådant. Men jag har funderat över hur detta året har varit och funderar på hur nästa skulle kunna bli bättre. Blickar jag tillbaka över året som gått, så har jag vuxit otroligt tillsammans med Gud. Jag började gymnasiet och fick många andra kristna i min klass. Vi har startat Ny Generation på skolan och vi är många kristna som tillsammans jobbar för att sprida glädje och kärlek till alla runt omkring oss. Jag har fått sprida Gud till mina vänner och fått vara med att en vän sagt ja till Gud på riktigt. Jag menar, hur bra har inte detta året egentligen? Gud har gett mig så mycket och jag har fått vara med om så mycket. Hur skulle nästa år kunna bli bättre? 

Mitt nyårslöftet för iår handlade om att jag skulle ha min blick på andra människor och på Gud, alltså inte på mig själv. Att jag skulle försöka älska andra människor och ge vidare det jag har och det jag fått av Gud till andra. Under nyår förra året var jag på konferansen Unite och på sista mötet innan året var slut, så handlade det om hur året hade varit och hur nästa skulle kunna bli bättre. Vi fick lämna saker till Gud och vi fick be över de sakerna vi ville göra bättre under det nya året. Nyårslöftet blev då om andra människor och hade jag inte tagit det beslutet och lagt det i Guds händer, så tror jag aldrig att detta året skulle kunnat bli som det blev. För mig har mina senare nyårslöften fått betyda så mycket och jag har verkligen förändrats och kommit närmare Gud tack vare det.

Jag skulle verkligen vilja uppmana just dig att ha ett nyårslöfte till nästa år som inte handlar om dig själv - utan om andra. Mitt nyårslöfte för nästa år kommer handla om just det. Så jag frågar dig: Vad kommer ditt nyårlöfte bli? Ska det handla om godis och träning, eller om något som verkligen kan göra skillnad? Fundera på det. Det handlar alltså om ett helt år - 12 månader - 365 dagar. Det är en lång tid så fundera noga. Mitt nyårslöfte kommer att handla om andra - och ditt?

Det är mindre än en timme kvar till julafton och jag har fortfarande inte hunnit slå in alla paket. Jag har inte hunnit städa klart och inte ens tagit fram allt julpynt som vanligtvis brukar vara framme vid denna tiden. Frågan är egentligen hur stor roll alla de sakerna har. Det brukar vara kul att fixa till julen men idag, just nu, så är det faktiskt inte det jag fokuserar på. Jag älskar julen, men det är inte det som får mitt fokus just nu. Tankarna flyger iväg åt andra håll, om vad faktiskt julen handlar om. Det är som att sanningen om julen suddas bort och glöms bort bakom massa julmat och klappar.

Det är ju faktiskt inte mat och klappar som julen handlar om. Lika mycket som det är mysigt med jul, så är det viktigt att faktiskt veta varför vi firar det. Orsaken till jul är inte att vi skulle ha en mysig tid tillsammans med familjen. Vi firar jul på grund utav att det för ungefär 2000 år sedan, föddes en liten pojke vid namn Jesus, i ett stall i staden Betlehem. Vi firar det för att det var för ungefär 2000 år sedan som Guds son, föddes på denna jord för att en dag, senare i hans liv, skulle dö och rädda alla människor ifrån ett evigt mörker. Du kanske förnekar det just nu men det är faktiskt anledningen till varför vi firar jul.

Jag vill önska er alla en god jul men vill också ge er något att fundera på. Imorgon när det är julafton och det är dags för julfirandet.. Fundera då på vad som hände för 2000 år sedan och fundera på varför vi egentligen firar jul. Det gäller både mig och dig som är kristen och du som inte är det. Glöm inte bort varför vi gör det. För det är ju så, julen handlar ju inte om oss, den handlar om Jesus!