De flesta av er har nog någon gång varit på ett läger eller möjligtvis en slags konferens med många andra kristna vänner, med möten där man verkligen känner av Gud och tänker att just på den platsen, vill man vara på för alltid. Eller vad säger ni? Att vara på ett läger är verkligen något extra, något speciellt. Det är verkligen det. Innan man åker dit är man hur taggad som helst och när man ska hem så gör det ofta ont att tänka på att man ska tillbaka till verkligheten. För det man vill är att vara kvar.

Det är som att man glömmer vad som egentligen spelar någon roll. I filmen ”The grace card” säger de en replik som lyder såhär: ”Sunday is the locker room. Monday through Saturday is the game.” Söndagar går man ofta till kyrkan som kristen och det som repliken menar är att det inte är på söndagarna i kyrkan som det gäller. På söndagarna är det bara ett omklädningsrum för resten av veckan. Det är veckan, i skolan och på jobbet som är spelet liksom. Det är då det gäller för där är själva matchen. Jag tror att det är samma sak med läger som med kyrkan. Det är inte lägret som är grejen utan det är bara ett omklädningsrum för tiden som kommer efter, fram till nästa läger.

Vad är det som egentligen spelar någon roll? Är det din plats på lägret bland dina kristna kompisar eller är det i skolan/på jobbet tillsammans med dina vänner som inte är det? Vad är det som räknas? Personligen så tycker jag att läger och kyrkan är jätte viktigt men är det verkligen det viktigaste? Jag tror inte det. Det handlar om att bli peppad i omklädningsrummet och efter det komma ut och spela matchen. Det är ju inte omklädningsrummet som är grejen – det är ju matchen. Vi måste bara komma ihåg att det faktiskt är så. Att det inte är lägret som är det stora utan att det faktiskt är att komma tillbaka till verkligheten. Anledningen till detta inlägget är för att jag idag ska på återträff för en bibelskola som jag var på i somras. Jag älskar att vara där med de människorna för det är verkligen något extra med de. Man känner verkligen Gud på ett underbart sätt och allt är bara så bra. Men är det verkligen den tiden tillsammans med dem som är viktigast? Vad tror du?

Är det kyrkan och mötena som är det stora betydelsefulla eller är det tiden mellan?