Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.

 

Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre

- Rom 8:31-39

Han sitter för sig själv vid ett bord dukat för två personer. Den välklädde servitören återvänder till hans sida och frågar:
- Skulle du vilja beställa?
Mannen har trots allt väntat sen klockan sju, nästan en halvtimme.
- Nej, men tack ändå, säger mannen och ler. Jag väntar på henne ett tag till.
- Skulle du vilja ha lite mer kaffe?
- Ja, gärna.

Mannen sitter med sin blick fäst på blommorna i mitten av rummet. Han har servetten i handen och låter prat, ljudet ifrån alla som äter och lågmäld musik fylla hans sinne. Han är klädd i kavaj och slips. Hans bruna hår är välkammat, men en hårlock faller då och då ner i pannan. Doften från hans parfym gör att man fåt ett ännu mer elegant intryck av honom. Han är tillräckligt välklädd för att få sin partner att känna sig viktig, respekterad och älskad. Samtidigt är han inte så korrekt att någon skulle känna sig obekväm i hans sällskap. Det verkar som om han gjort allt för att andra ska trivas med honom.

Han sitter fortfarande för sig själv. Servitören kommer tillbaka och fyller på mer kaffe.
- Kan jag stå till tjänst med något annat?
- Nej, men tack ändå.
Servitören dröjer kvarvid bordet. Hans nyfikenhet får honom att fortsätta.
- Jag vill inte verka påträngande men.. hans röst tonar ut.
- Fortsätt, uppmanar mannen.
Hans röst är stark, samtidigt känslig och inbjudande till ytterligare samtal.

- Varför bryr du dig om att vänta på henne? säger servitören slutligen.
Samme man har varit på restaurangen flera kvällar förut, alltid tålmodigt ensam.
- För att hon behöver mig, säger mannen tyst.
- Är du säker?
- Ja.
- Ursäkta mig, men om hon behöver dig, varför visar hon inte det? Hon har ju svikit dig tre gånger bara den här veckan.
Mannen rycker till och ser ner i bordet.
- Ja, jag vet.
- Varför kommer du då hit och väntar?
- Maria sa att hon skulle komma.
- Det har hon ju sagt förut, invänder servitören. Jag skulle inte stå ut med det. Hur kan du?
Mannen ser nu upp och ler åt servitören och säger helt enkelt:
- För att jag älskar henne.

Servitören går iväg och undrar hur mannen kan älska en kvinna som svikit honom flera gånger samma vecka. Mannen måste vara galen, tänker han. I andra delen av rummet vänder han sig om för att se på mannen igen. Mannen häller mjölk i sitt kaffe och rör försiktigt om. Efter att han stirrat några sekunder i kaffet, för han koppen mot sin mun och dricker, under det att han betraktar människorna runt omkring sig. Han ser inte ut att vara galen, erkänner servitören. Kanske har kvinnan egenskaper jag inte känner till, tänker han. Eller så är mannens kärlek större än andra människors. Servitören skakar av sig sina funderingar innan han betjänar ett sällskap på fem personer.

Mannen ser på servitören och undrar om han någonsin blivit sviken. Själv har han blivit sviken många gånger, men han kan fortfarande inte vänja sig vid det. Varje gång gör det ont. Han har sett fram emot den här kvällen hela dagen. Han har så många saker, spännande saker, att berätta för Maria. Men ännu viktigare: han vill höra hennes röst. Han vill så gärna höra henne berätta allt om sin dag, hennes segrar, hennes misslyckanden.. vad som helst egentligen. Han har försökt så många gånger att visa hur mycket  han älskar henne. Han skulle så gärna vilja veta att hon bryr sig om honom också.

Han tar lite kaffe då och då och försvinner i sina tankar, med hopp om att hon ska komma. Klockan har blivit halv nio när servitören kommer till hans bord.
- Är det något mer du vill ha? Den fortfarande tomma stolen känns som en kniv i bröstet på den ensamma mannen.
- Nej, jag tror det var allt för ikväll. Kan jag få notan, tack?
- Ja, visst!

När servitören går så plockar mannen upp notan. Han tar fram sin plånbok och betalar. Han har nog med pengar för att bjuda Maria på en stor fest, men han tar endast vad som behövs för att betala hans fem koppar kaffe. Varför gör du såhär mot mig? ropar hans inre i det att han reser dig ifrån sin stol.
- Hejdå! säger servitören när mannen går mot dörren.
- God kväll och tack så mycket.
- Ingen orsak, säger servitören tyst, för han ser lidandet i mannens ögon, som hans leende inte klarar av att dölja.

På sin väg ut passerar mannen ett skrattande ungt par och tänker på vilken trevlig stund han kunde haft om bara Maria hade kommit. Han stannar vid kassan och reserverar ett bord för morgondagen. Kanske Maris kommer då, tänker han.
- Klockan sju imorgon för två personer.
- Tror du att hon kommer? frågar värdinnan. Hon menar inte att bara oartig, men hon har sett honom ensam flera gånger förut vid ett bord för två.
- En dag, ja. Jag kommer vänta på henne.
Mannen knäpper sin överrock och går ensam ut ur restaurangen. Hans axlar är böjda, men genom fönstret kan värdinnan bara gissa om de är böjda på grund av vinden eller för att han är sårad.

När mannen vänder hemåt så vänder sig Maria i sin säng. Hon är trött efter att ha tillbringat kvällen tillsammans med några vänner. När hon sträcker sig över nattduksbordet för att ställa klockan på ringning, ser hon lappen som hon skrev åt sig själv kvällen innan. ”19.00 – Ta lite tid i bön”, säger den. Oj då, tänker hon. Hon glömde igen. Hon känner ett sting av skuld, men slår det ifrån sig. Hon behövde ta tid med sina vänner. Och nu behöver hon sova. Hon kan be i morgon kväll. Jesus kommer att förlåta henne. Och hon är säker på att han inte bekymrar sig över det.

 

- ur Brinnande för Gud 

Ser du bilden ovanför? Förstår du vad bilden menar för något?

 

Det är såhär, att det finns många som är kristna i dagens samhälle, som går till kyrkan varje söndag och tror på Gud. Men ibland så är det inte mer än så. De läser Bibeln men inte riktigt följer det som Jesus säger att vi ska göra. Vi kristna är till för att hjälpa andra människor så att de kan komma till tro. Många kristna blir alltså bara ordets hörare och inte dess görare.

 

Hur har du det? Känner du att du är den där personen på bilden som tror på Jesus och som är kristen men inte riktigt sträcker ut din hand till andra? Eller så kanske du är det! Toppen! Då behöver du kanske inte ta åt dig av det jag tänker komma till.

Men jag kan själv tycka det är svårt och jag ställer den frågan speciellt till mig. Har jag min hand utsträckt till andra eller lever jag bara i min egna lilla bubbla? 

 

Precis som Jesus ställer frågan till killen på bilden så tror jag att han ställer den frågan till oss också. 

Han säger: Jag sträckte ut min hand till dig, jag räddade dig! Så.. Varför sträcker inte du ut din hand till andra?

Vi människor kan ofta vara beroende av känslor, att vi måste känna för att det ska vara på riktigt. Jag har speciellt upplevt att jag många gånger trott att Gud varit långt borta bara för att jag inte känt att han är där. Men hallå? Gud är ju lika nära ändå. Man kan inte bara förlita sig på känslor hela tiden. Bara för att det känns som att Gud är långt borta, så är han inte det.

Det kanske är så du känner. Du kanske känner dig ensam och undrar vad Gud har tagit vägen. Men..

Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, - Heb 13:5

"Och jag är med er alla dagar till tidens slut" - Matt 28:20

 

Under denna veckan har jag varit på Frizon tillsammans med några kompisar. Frizon leverarade många bra konserter och en hel del bra möten, speciellt vittnesbördsmötena som var på eftermiddagarna varje dag. Vittnesbördsmöte består av en massa lovsång och den som vill få berätta ett vittnesbörd.

 

Jag brukar alltid vara den tjejen som säger något vittnesbörd för att jag älskar att berätta om vad Gud har gjort i mitt liv. Jag gick på det första mötet och jag tänkte inte så mycket på om jag skulle säga något eller inte. Men dagen efter så säger en vän till mig att hon hade förväntat sig att jag skulle gått fram och berätta något. Så under det andra mötet började jag fundera på om jag hade något jag skulle kunna vittna om. Det fanns så många saker och jag visste inte vad jag skulle välja så utan att tänka eller utan att tro att Gud skulle svara så sa jag till honom:

Om du vill att jag ska säga något, säg det till mig då och berätta för mig vad jag ska prata om. Jag lyssnar Gud.

 

En händelse tänkte jag extra mycket på men jag sa ändå till Gud att säga åt mig om han ville att jag skulle upp och säga något. Person efter person gick upp och det blev sagt många bra saker men medans jag satt där så insåg jag att Gud talade genom vissa personer till mig.

Det var först en tjej som berättade att om Gud vill att vi ska säga eller göra något så ska vi lyssna. Okej tänkte jag, det ska jag. Men direkt efter den tjejen så kom en annan tjej upp. Hon sa att vi lätt kunde rama in Gud och att vi ibland tänker på att Gud göra saker på det sätt som vi vill. Jag bara: wow. Okej, det stämde lite överens med den händelsen som jag kanske skulle säga.

Så sak på sak pekade på vad jag skulle vittna om och att Gud ville att jag skulle vittna, så jag sa till Gud att jag verkligen förstod att han ville att jag skulle göra det.

 

Person efter person gick upp och mitt hjärta hoppade nästan bokstavligt ut ur mitt hjärta. Det slog bara snabbare och snabbare jag kunde känna hjärtat nästan hoppa ut ur mig. Jag sa till Gud att jag förstod vad han ville säga men jag satt bara kvar där och gjorde inte som han sa att jag skulle göra. Jag sa att jag skulle lyssna och göra som han ville men jag gjorde inte det. Mötet började ta slut och det var dags för sista låten. Det var låten "Så stor är vår Gud" och än en gång så insåg jag att det stämde in med det som Gud ville att jag skulle berätta.

 

Mötet tog slut och jag gick ut därifrån utan att ha sagt något. Jag började gråta. Jag kunde inte fatta vad jag hade gjort. Fast det var som att Gud sa till mig genom den händelsen att jag ibland säger att jag ska göra något men ändå inte gör det. Jag fick vittna dagen efter istället men fick då berätta två vittnesbörd. Det vittnesbörd jag har fått dela med mig om här och nu + den andra som Gud ville att jag skulle säga. Den vittnesbörden har jag skrivit om här innan och vill ni läsa den så hittar ni den här.
Jag tror att det ändå var meningen att jag skulle berättat vittnesbörden den dagen då Gud verkligen slog på mitt hjärta, men jag hoppas att någon blev berörd av den dagen efter trots allt.

 

Jag har fått lära mig två saker genom denna händelsen.

1. Gud lyssnar och talar till oss.

2. Säger Gud att du ska göra något, så borde du göra det. Gud har en mening med det.

 

Så det jag vill skicka med är mitt vittnesbörd och de två sakerna som jag lärde mig. Jag trodde liksom inte att Gud skulle svara till mig eller vara så rakt på sak som han faktiskt var genom de personerna som talade. Gud ville verkligen att jag skulle säga en sak men jag gjorde inte det. Jag sa till Gud att jag skulle lyssna och göra det han sa men jag gjorde inte det. Så säger Gud åt dig att göra något så gör det, men ännu viktigare: säger du att du ska göra som Gud säger, gör det!

Bless!

Idag börjar Frizon vilket betyder att det inte blir några inlägg på ett tag. Jag ville idag bara skicka med en bild till er och jag tänker låta bilden få tala halvt för sig själv. När jag såg denna bilden första gången så läste jag den några gånger och sedan tänkte efter en lång stund. Tänk att Gud faktiskt skapat dig till den du är. Om han hade velat att du skulle varit annorlunda så skulle han gjort dig annorlunda, men han tycker du är underbar. Vet du varför? För han har skapat dig!

Jag satte mig vid datorn för att skriva ett inlägg men råkade istället komma in på youtube och fastnade där. Jag hade gått ifrån videoklipp till videoklipp när jag helt plötsligt kom fram till ett som hette "What choice will you make?". Jag insåg vad klippet handlade om och började titta på det. Det klippet handlade om var precis det som jag ville få fram här ikväll men jag skulle inte kunna göra det bättre än Graham. Jag vill utmana dig att kolla på hela klippet. Stäng av alla saker runt omkring, sätt på klippet och fokusera endast på det.

 

Det som videon säger är något som verkligen skulle kunna säga något till dig, för att det handlar just om dig!  

 

Under hela denna veckan så har jag varit iväg på ännu ett fantastiskt läger(vilket är orsaken till att jag inte har kunnat skriva något inlägg). Temat för lägret var "ALL IN". Om att Gud älskar oss all in, om att älska Gud all in och att älska andra all in. Jag tänkte dela med mig lite om vad jag har fått höra en annan dag. Men just idag tänkte jag dela med mig av ett bibelstycke som vi läste några gånger under lägret, jag kan tycka att det sammanfattar allt ganska bra. Den handlar om kärleken från Gud, till Gud och om att vi ska älska varandra.

 

 

Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.

 

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder - 1 Joh 4:7-21