De flesta av er har nog någon gång varit på ett läger eller möjligtvis en slags konferens med många andra kristna vänner, med möten där man verkligen känner av Gud och tänker att just på den platsen, vill man vara på för alltid. Eller vad säger ni? Att vara på ett läger är verkligen något extra, något speciellt. Det är verkligen det. Innan man åker dit är man hur taggad som helst och när man ska hem så gör det ofta ont att tänka på att man ska tillbaka till verkligheten. För det man vill är att vara kvar.

Det är som att man glömmer vad som egentligen spelar någon roll. I filmen ”The grace card” säger de en replik som lyder såhär: ”Sunday is the locker room. Monday through Saturday is the game.” Söndagar går man ofta till kyrkan som kristen och det som repliken menar är att det inte är på söndagarna i kyrkan som det gäller. På söndagarna är det bara ett omklädningsrum för resten av veckan. Det är veckan, i skolan och på jobbet som är spelet liksom. Det är då det gäller för där är själva matchen. Jag tror att det är samma sak med läger som med kyrkan. Det är inte lägret som är grejen utan det är bara ett omklädningsrum för tiden som kommer efter, fram till nästa läger.

Vad är det som egentligen spelar någon roll? Är det din plats på lägret bland dina kristna kompisar eller är det i skolan/på jobbet tillsammans med dina vänner som inte är det? Vad är det som räknas? Personligen så tycker jag att läger och kyrkan är jätte viktigt men är det verkligen det viktigaste? Jag tror inte det. Det handlar om att bli peppad i omklädningsrummet och efter det komma ut och spela matchen. Det är ju inte omklädningsrummet som är grejen – det är ju matchen. Vi måste bara komma ihåg att det faktiskt är så. Att det inte är lägret som är det stora utan att det faktiskt är att komma tillbaka till verkligheten. Anledningen till detta inlägget är för att jag idag ska på återträff för en bibelskola som jag var på i somras. Jag älskar att vara där med de människorna för det är verkligen något extra med de. Man känner verkligen Gud på ett underbart sätt och allt är bara så bra. Men är det verkligen den tiden tillsammans med dem som är viktigast? Vad tror du?

Är det kyrkan och mötena som är det stora betydelsefulla eller är det tiden mellan?  

Jag kan medge att jag ibland är så sjukt dålig på att lyssna. Jag har så mycket att säga att jag ibland att jag helt enkelt glömmer att ta tid till det, trots att jag egentligen vill det. Jag satt här vid min data, kollade in lite på Facebook för att se om något intressant hade hänt, trots att jag egentligen skulle plugga. Du vet, så som det alltid brukar sluta när man ska göra något viktigt. Jag satte på lite lovsång och massa tankar gick igenom mitt huvud samtidigt som jag bläddrade bland sidorna. Det var alltifrån skolan till bloggen, ifrån Gud till träningsvärken, ja, lite allt möjligt helt enkelt. Jag har tyckt det varit lite tungt på senaste tid, både i skolan, med mig själv och med mycket av det kristna livet, så många av mina tankar handlade om just det.
Och här, där jag nu satt, framför min data, framför Facebook, fick jag ett meddelande. Öppnade meddelandet och fick se att det inte är någon jag känner som skrivit till mig. Det var en kille som jag inte känner men kände igen för att jag precis när meddelandet ploppade upp, kollade in hans inlägg som han gjort på en kristen bönesida. Jag öppnade meddelandet och läste - jag blev helt utom ord. Wow. Den där killen var en bra lyssnare. Han hade verkligen lyssnat till Gud.

Han skrev saker som Gud ville säga till mig och passade verkligen in på mig. Jag menar, det han skrev, det var precis det jag behövde höra. Hur stor är chansen att en kille, jag inte alls känner, skriver i just den stund jag behöver höra något uppmuntrande, skriver hur jag är och vad jag gillar och sedan skriver precis vad jag behöver höra just då? Nej, chansen finns nog inte ens. Det var inte utav en slump, det var Gud. Killen lyssnade och fick verkligen bli använd utav Gud. Jag skulle kunna skriva många inlägg om vad han berättade för mig, om att Gud kan använda oss eller andra saker men jag vill verkligen ta och prata om att lyssna. Som jag erkände i början så är jag dålig på att lyssna. Ibland kan jag vara bra men vissa gånger är jag värdelös, i alla fall när det gäller att lyssna på Gud. Du kanske är bäst på det, jag vet inte men jag tror att vi alla kan bli bättre på det. I en relation är man ju aldrig en person, man är ju två stycken. Att vara kristen handlar inte om att gå i kyrkan, hålla massa regler osv. Kristendomen handlar inte om en religion, det handlar om en relation. När du ber, så är det du som pratar. Många tror att det är allt. Att det handlar om att du ber och att Gud svarar på dina böner. Men det är inte allt. Han kan tala till oss med, på så sjukt många olika sätt. Gud vill inte bara lyssna, han vill tala till oss med.

Men hur ska vi lyssna? Hur kan man höra Gud?
Det finns så många sätt att lyssna på Gud, för han kan tala på nästan alla vis. Han kan till exempel tala genom tankar, andra människor och genom Bibeln. Det gäller att vara öppen för allt.
Jag tycker många gånger det är svårt att lyssna. Ibland kan det vara så lätt medan det ibland är helt tvärtom. Men jag ska försöka. Jag ska försöka lyssna för att jag vill och för att Gud faktiskt kan använda mig. Han använde killen som skrev till mig och han kan använda dig. Försök lyssna på Gud och se vad han har att säga. Jag menar, sjukt coola saker kan ju hända. Killen lyssnade och genom det blev jag berörd. Gud är liksom så sjukt stor och har verkligen något att säga till dig, i första hand om dig men kanske också om någon annan.
 Jag ska försöka lyssna och bli bättre på det, och du?

Häromkvällen när jag försökte sova så kom Psalm 23 upp i mitt huvud, om och om igen. Jag var så trött men tillslut tog jag tag i mina tankar och öppnade min Bibel. De flesta av er har säkert redan hört psalmen, men den lyder såhär:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Jag har nog läst texten hur många gånger som helst och ni vet hur det är, en text kan säga så mycket men ofta när man läst den om och om igen så säger den inte det. Häromdagen då jag fick upp bibeltexten så funderade jag verkligen över texten när jag läste den, precis som man brukar fundera över en text första gången man läser den. Psalm 23 säger verkligen någonting och får mig att fundera över hur jag har det i mitt liv.

Igår var jag tillsammans med några vänner och hade hemgrupp. Jag vet inte vad det var som flög över mig, jo det var den Helige Ande, men det var så underbart. Jag blev verkligen fylld och än en gång förstod jag att detta verkligen är på riktigt. Jag vill inget annat än att ha Gud. Jag vill inte det. Detta är på riktigt, detta är på allvar. Psalm 23 var inte bara en text bland mängden i Bibeln, psalm 23 var på riktigt för mig, den är på riktigt! Så min fråga till dig är: Vad betyder psalmen för dig? Är den bara en text i Bibeln eller är det en text som verkligen betyder något? För den kan betyda något, precis som för mig!

Herren är min herde och ingenting ska fattas mig. Inte ens i den mörkaste dal är jag rädd, för du är med mig. Tack Gud för det!