Det var inte längesen jag insåg att Gud ville ha något att göra med just mig. Att Gud hade en plan för mitt liv och att han hade så mycket han ville ge mig. Att han hade lagt ner gåvor i mig som jag sedan skulle kunna få använda. Okej, det är väl kanske något av det första man hör i kyrkan och av kristna. Att vi är älskade, att Gud har en plan för våra liv och att han har gett oss olika gåvor. Fast det är en sak att veta det och en annan att verkligen förstå det.

Jag är lite som alla andra. De flesta har någon gång sneglat åt någon annans håll. Checkat in vad som är bra med andra personer och man sätter sig in i en skala. "Den personen är så bra att den får vara ganska högt upp, men, jag är inte lika bra, så jag får vara längre ner, mycket längre ner." Förstår ni grejen? Jag har ofta tänkt så iallafall. Vissa kanske tar skalor i vem som är snyggast eller mest populärast, men det är inte vad jag har gjort, jag har tagit skalor på gåvorna från Gud.

Det som jag aldrig fattade, som ingen hade sagt eller predikat för mig, var att alla gåvorna är lika viktiga. Alla människor har olika gåvor, några av gåvorna är: att vara ledare, kunna hela människor, kunna profetera, kunna tala i tungor m.m. De 4 gåvorna hade jag speciellt hackat upp mig på. Jag har ju alltid varit kristen och det har många av mina vänner med. En tjej som jag känner, hade fått vara med om så många coola grejer och hon hade så många "coola" gåvor. Jag jämförde mig självklart och jämfört med henne var jag ingenting. Jag hade ju trott på Gud i hela mitt liv, men aldrig hade jag fått vara med om sådana stora grejer och inte hade jag sådana "coola" gåvor. Idag vet jag att alla gåvor är lika viktiga och ingen gåva är "coolare" än någon annan. De tankarna som jag levde med i alla de åren, drog sönder mig inuti och jag visste inte vad jag skulle göra, jag mådde riktigt dåligt över det.

Det var inte förrän på Flahult förra året, som en ledare pratade om gåvor på en lektion. Det var inte förrän då som jag insåg att mina gåvor var lika viktiga som min kompis gåvor. Ledaren sa att "Ingen gåva är mer speciell eller mer viktig än någon annan" och "var gåva har lika stort värde, ingen har större värde och alla behövs lika mycket".

Då ramlade allt ner framför mina ögon. Jag kanske inte har de gåvorna som märks mest, men mina är lika viktiga ändå! Jag hade, i alla åren, gått och funderat över varför jag inte hade de bästa gåvorna. Men grejen är att det inte finns några gåvor som är bättre än någon annan, alla är ju lika bra! Det var ju det jag hade missat! Ingen hade ju berättat det för mig, ingen hade ju någonsin sagt till mig att de gåvorna som kanske inte syns, är lika bra som de som märks mest.

Idag vet jag att, alla gåvor, stora och små, är lika viktiga för Guds rike. Alla är lika viktiga för Gud. Så det jag vill säga till er, är att vare sig vilken gåva du har, så är du lika viktig som alla andra. Gud har en plan för ditt liv, han har lagt ner gåvor i dig som du kommer att använda för att göra Gud större. Om du inte vet vilka gåvor du har, oroa dig inte, Gud har planer för dig med. Han älskar dig och lagt ner otroligt mycket bra i dig! Men kom ihåg, kom ihåg det viktigaste: alla gåvor är lika viktiga!

När något dåligt har hänt så är det lätt att man frågar Gud varför. Varför det hände och tillslut blir det nästan som om man skyller på Gud för allt som hänt. Kanske inte skyller men man frågar ju Gud gång på gång varför han inte gjorde något åt det. Det är ju inte Guds fel att dåliga saker händer och ingen vet varför han inte gör något åt vissa saker heller, men det är lätt att fråga Gud varför.

Det bilden säger är att vi inte ska klaga/skylla på honom vid varje tår vi fäller om vi inte tackar honom för varje leende. Ett citat har nog aldrig varit så sant som detta. Brukar du tacka Gud varje gång du har ett leende på läpparna? Eller brukar du klaga och skylla på Gud när du är ledsen?

Man lär sig att Gud inte står för de dåliga sakerna på vår jord och man förstår att man inte kan skylla på Gud för det. Men ändå händer det sig att man frågar varför Gud inte gör något. Folk dör och blir sjuka, man kan ju undra varför men det är bara Gud som vet det.

Så att skylla på Gud är inget jag rekommenderar, men varför inte tacka Gud för varje leende då istället? Eller vad sägs om att tacka Gud hela tiden, vare sig du är ledsen eller glad? Vare sig du har ett leende eller en massa tårar? Att tacka för allt det goda som vi fått. Så att vi förflyttar vårat fokus på det som är bra istället för det dåliga. Så att vi tackar Gud istället för att klaga. Man kan ibland fråga Gud varför, det är inget fel på det. Fast att tacka, det är ju det bästa! Men om du vill klaga, kom ihåg: If you never thank God after every smile then you have no right to blame him for every tear.

I torsdags var det skolavslutning och jag slutade nian. Jag såg fram emot att sluta men när vi väl hade slutat så var det andra känslor. De flesta högstadieskolor har inte sådan skolavslutning som man oftast har när man går på lågstadiet, men vi hade en skolavslutning, med alla klasser och med massa föräldrar. Jag hade nog halva släkten med mig, eller iallafall mina föräldrar och mor och farföräldrar.

Efter avslutningen med skolan så åkte vi alla upp till min mormor och morfar. Jag fick lite pengar och blommor, men så fick jag också ett kort, av min farmor och farfar. Det var ett bibelord som jag hört många gånger men det blev just så speciellt när jag fick det av dem. Det var Johannes 15:16: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn"

Farmor läste bibelordet högt för mig och sa sedan att Gud har utvalt mig. Hon sa att Gud har stora planer i mitt liv och att jag ska be om det jag behöver till Gud för att han kommer ge mig det.

Visst, min farmor gav det bibelordet till mig, men idag tänker jag ge det till er. Gud har utvalt var och en av oss och han har så stora planer för både dig och mig.

Så.... Gud har valt dig, men väljer du Gud?

För det är så som Jesus säger: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn"

Som ni ser så står det ett bibelord på bilden. Det är Filipperbrevet 4:6-7 på engelska. För er som kanske inte riktigt förstår eller bara vill se den på svenska så lyder bibelordet i svenska Bibeln såhär: Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Jag skulle nog inte säga att själva meningen i bibelordet kommer fram lika starkt genom den svenska översättningen men den betyder ju egentligen samma sak.

Poängen med detta inlägget är att ni ska få något att fundera över. Jag tänker inte skriva mycket mer, så det är ni som ska få tänka en liten stund. Kolla på bilden och läs texten några gånger.
Vad säger bibelordet egentligen och vad säger det dig? Är det liksom något som verkligen tar tag i dig eller är det något som inte riktigt kommer in?

Först kanske det bara är något man läser igenom och inte tänker så mycket på. Men läser man det och börjar tänka efter så blir det en helt annan sak. Jag är fullt medveten om hur det är men trots det så kommer denna texten lika starkt till mig varje gång.
Den liksom påminner mig om att:
Jag behöver inte oroa mig för något, utan jag får istället be för allt. Jag ska låta Gud få veta alla mina önskningar och jag ska tacka honom för allt han gör och har gjort. Då kommer Gud ge mig beskydd i Kristus Jesus.
och jag säger då det; Amen!

Att be Gud om hjälp kanske inte alla tycker är det enklaste. De flesta har gjort det någon gång, vare sig de är kristna eller inte. Att be en bön kan ju vara svårt för alla men det jobbigaste kan vara det man får tillbaka, ett svar. När man ber och ber och ingenting händer så kan man tvivla på om det finns någon Gud. Fast det är ju inte alltid man får ett ja tillbaka, oftast är det ett vänta eller ett nej.

 

En dag när jag skulle på ett möte så blev vi försenade och vid varje korsning med ljus så blev det alltid rött och vi fick stanna. Jag blev självklart stressad och lite sur för jag ville ju absolut inte missa predikan. Jag bad då högt att Gud skulle ge oss grönt och min pappa svarade då: Linnea, det blir oftast inte bönesvar direkt, men efter ett tag så kommer det!

 

Min pappa hade då rätt, det där gröna ljuset kom ju efter en stund men det tog ganska lång tid att komma fram ändå. När jag ber så kan det handla om vad som helst, stora saker som små. Ibland märker man snabbt att det går framåt och att Gud hjälper, men ibland så måste det gå ett tag innan man förstår att Gud faktiskt gjort något.

 

Trots att det kan ta tid så är det viktigt att inte ge upp. Vi vet att vi ibland kan få ett nej när vi ber och varför det är så har jag inget bra svar för. Det är väl bara så att Gud har en annan plan istället. I Romarbrevet 12:12 så står det att vi ska vara ihärdiga i bönen, så trots att vi inte får det där bönesvaret på direkten så betyder det inte att vi ska ge upp. Vi ska vara ihärdiga i bönen för att Gud hör bön och svarar, trots att det kanske tar lång tid eller inte blir som vi tänkt det så hör han oss och faktiskt svarar.