När jag var mindre hade jag massvis med drömmar och planer. Jag trodde att jag visste hur livet skulle komma att se ut för jag hade så mycket liggandes på mitt hjärta. Jag hade väldigt mycket som jag ville göra och när jag tänker efter så vet jag inte riktigt varför det förändrades. Jag skulle ändå kunna tänka mig att livets alla överraskningar påverkade mig mycket mer än jag hade kunnat tro. Trots det försökte jag att ge mig på mina lite suddiga drömmar lite då och då men det var ändå så, det blev inte som jag från början hade tänkt.

De senaste månaderna har jag arbetat inom en hemtjänst här i Ljungby och jag visste redan sedan början att mitt avtal där skulle ta slut sista augusti i år. Valmöjligheterna har varit många även om inte mitt hjärtas tidigare drömmar och tankar kom på tal. Det fanns ett flertal alternativ och successivt skalade jag ner dem en i taget. Igår visste jag att dagen snart var kommen. För idag var dagen då jag var tvungen att lämna ett slutgiltigt besked till min chef om jag ville fortsätta till hösten, eller om jag faktiskt ville göra något annat.

Under i stort sett hela den juli månad som nu har vart, så jag har befunnit mig på Flahults ungdomsgård i Småland. Där var jag tillsammans med 13 andra ledare och 76 deltagare på en tonårsbibelskola. Det var som läger brukar vara: en stor mix bestående av massvis med skratt och många tårar. Någonstans där, i mitten utav det, så var det ändå där jag började fundera. Vad var det jag egentligen ville med mitt liv? Vad är det jag i mitt hjärta längtar efter att få göra?

Jag hade innan tyckt att mina alternativ lät ganska bra(vilket de faktiskt också är). Jag skulle antingen fortsätta att jobba där jag var nu, studera till sjuksköterska eller specialisera mig som undersköterska. Jag hade även x antal jobberbjudanden i Göteborg att välja mellan. Men. Vad var det jag ville? På riktigt. Vad var det mitt hjärta så tydligt brann för förut i livet innan livets alla överraskningar välte mig omkull?

Jag tror att jag fick öppnade ögon under mina dagar på Flahult. Eller ett öppet hjärta. På något sätt så fanns det där igen. Jag kunde känna mitt hjärta så tydligt slå. Det var inte något utav mina sagda alternativ som jag skulle välja. Det var något annat, men vad? Ja, det var frågan. Och fortfarande är.

Jag är rädd. Rädd för att mina alternativ som så tydligt fanns där nu inte längre existerar. Jag har sagt nej till massa bra alternativ för att jag i hjärtat upplever att det på något sätt inte är det rätta. Jag är rädd. Rädd för att alla mina försök att ändå gå på mina drömmar och min längtan ännu inte har gått som jag hade hoppats på och trott. Men ska rädslan av det okända och rädslan av misslyckande få stoppa mig i min längtan?

Nu är jag här. Jag har kastat mig ut i tro på något som jag ännu inte vet vad det är eller ens har en aning om vad det innebär. Det är skrämmande men spännande. Det enda jag ändå kan fortsätta med att göra är att ta ett djupt andetag, lägga det i Hans hand, sätta min tillit till Honom och gå. 

För några veckor sedan nu fick jag beskedet om att jag hade kommit in på de två skolor jag hade sökt till i höst. I julas hände det saker i mitt liv och jag bestämde mig för att söka in till kursen Testa Mission. Jag kände att jag behövde släppa allt för ett tag och åka iväg från Sverige. Visserligen var det något jag alltid hade velat, att testa på mission, men den stora anledningen var för stunden inte det. Tiden gick och jag sökte inte in till något annat på flera månader förrän jag i april insåg att jag behövde gå en bibelskola. Jag sökte därför in på en bibelskola med beslutet att jag inte skulle göra något annat än det. Efter bara några få veckor fick jag först svar från Testa Mission. Trots mitt beslut att gå bibelskola började jag på något sätt ändå fråga mig själv om det verkligen var den väg jag skulle gå. Jag fick senare reda på att jag även hade kommit in på bibelskolan och allt i mitt huvud blev kaos. Jag visste egentligen vad jag hade bestämt mig för men trots det så tvekade jag.

Jag befann mig i Tollarp under de dagarna då det hände. Jag pratade med min faster med familj som jag då bodde hos för tillfället och visste inte alls hur jag skulle göra. Jag pratade även med kristna vänner där nere och de sa åt mig att be. Jag bad och jag bad och jag bad om ett tydligt tecken för att få reda på vad som var rätt. Jag hade helgen på mig att bestämma mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Min tid i Skåne var slut och jag skulle hem till lilla Ljungby igen. Jag hade varit och köpt mat då jag körde upp framför vår garageuppfart den där lördagskvällen. Min blick följde de bilar som var pakerade längs med vägen och från det hållet jag kom såg jag först den röda bilen, sedan den gula och därefter den gröna. Röd, gul, grön. Bolivias flagga. Det var landet Bolivia jag hade sökt till på Testa Mission och kommit in till. Jag hade visserligen bett Gud om ett tydligt tecken, men detta tecknet var verkligen tydligt. Jag som verkligen hade velat gå bibelskolan fick helt plötsligt en frid inom mig om att det var Testa Mission jag skulle gå. Det var ingen tvekan om att Gud hade visat vägen för mig, och det på ett väldigt tydligt sätt. För det första brukar det inte finnas gula bilar på vår gata, ännu mindre Bolivias färger i rätt ordning parkerade(i alla fall från det håll jag kom ifrån). 

Jag ska inte ljuga. Jag längtade efter att få gå bibelskolan. Jag hoppades av hela mitt hjärta på att jag skulle få komma in och än idag hoppas jag på att få gå där en dag. Men när Gud pekar på en väg, då kan jag inte säga nej, då vill jag inte säga nej. 
För Herre, dit du går vill jag också gå. 

(Bilarna utanför min garageuppfart som på bilden blir en fekvänd Boliviansk flagga.) 

Jag var ute och flög tillsammans med min mamma för ett tag sen. Vi hade precis checkat in på flygplatsen när jag såg hur människor kom tillbaka till Sverige från deras flygresor. Människor stod ivrigt och väntade på dem vid gaten. En efter en kom ut ur öppningen och människorna utanför kunde knappt bärga sig. De såg nervösa ut, men samtidigt väldigt spända och glada. Jag ställde mig en bit bort och betraktade det som hände. Jag såg hur en kvinna kom med all sin packning och hon såg lite förvirrad ut. Hon tittade sig omkring och det gjorde även jag. Plötsligt fick en man syn på kvinnan, ropade på henne och viftade med sina händer. Hans glädje gick knappt att beskriva. Hans leende upp över öronen på honom och han sträckte ut armarna så långt han kunde. Det var som att han sa: KOM. 

Om jag inte redan var fastlimmad där jag stod så blev jag det där och då. Jag kände hur händelsen överöste mig och allt inom mig bara släppte. Det som precis hade hänt på flygplatsen var inte bara en händelse jag såg på, det var något mer. Jag kände igen mig i den där kvinnan. Hon hade mycket i sitt bagage och hon såg väldigt förvirrad ut. Jag visste att jag bar på mycket packning inom mig och själv var jag nog mer än förvirrad. Mannen stod där och väntade på kvinnan med öppna armar och med en otrolig kärlek. Och jag visste, att Jesus gjorde detsamma med mig.  

För att göra en lång historia kort. Vi har alla som en ryggsäck inom oss och vi bär alla på olika saker. Jag har sedan i slutet av förra året haft en väldigt jobbig period i mitt liv och min ryggsäck fylldes på av det ena och det andra, till största delen saker som inte var bra för mig. Varje beslut jag tog på fel väg, drog mig längre bort från den jag var och ifrån Gud. Det står i Bibeln att Jesus är världens ljus och det är verkligen så. Utan Jesus blir livet verkligen mörkt. 

Jag är inte perfekt, men det tackar jag också Jesus för. Det är pågrund av att jag är inte perfekt som jag behöver Jesus i mitt liv, det är ju därför jag är kristen. Trots alla mina fel och brister och trots allt det jag har i mitt bagage, så får jag gång på gång komma tillbaka till Jesus och detsamma gäller dig. 

Jag vet inte vad du bär på i din ryggsäck och hur tung den är vet jag inte heller, men en sak är säker. Det finns inget som kan göra att Jesus älskar dig mer eller mindre. Jesus älskar dig för den du är, inte för vad du gjort eller kommer att göra. Vad du än har i din ryggsäck, i ditt bagage, så står erbjudandet också där för dig. Jesus står där med öppna armar och säger: Kom. Kom till mig. Jag väntar på dig. 

Det är så lätt att samla på sig saker längs vägen som vi går på. Utan att vi kanske tänker på det, så fyller vi på vårt inre med både det ena och det andra, och tillslut, så står vi där med vårt inre fyllt av allt det där. I Ordspråksboken 4:23 så står det: "Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv".

"När ni söker ska ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig" står det i Jeremia 29:13. En vers som jag många gånger har funderat på och även blivit lite frustrerad över. Att söka helhjärtat, vad betyder det? I Matteusevangeliet 7:8 står det: "Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas". Notera att det inte står att dörren öppnas för den som knackar försiktigt. Det står klart och tydligt att dörren ska öppnas för den som bultar. Bultar görs med kraft, det handlar om att ta i enda ifrån tårna. Dörren öppnas om du tar i med allt du har, om du söker med allt du har, helhjärtat, så ska du finna Gud. 

Ser du bilden här nedanför? Se på den en stund innan du fortsätter att scrolla ner.

Likt mopedmannen på bilden så kan du och jag köra på livets väg. Vi kör på vår väg och föser med blicken längs vägen där vi kör. Ibland stannar vi intill vägkanten för att ta upp något som vi hittar, lägger det på vårt flak och kör vidare. Det handlar om att vi har vårt fokus på fel grejer, att vårt hjärta ligger på fel plats. Det kan vara både det ena och det andra som tillsammans fyller vårt inre så att vi inte kan se på vägen vi går. Vi måste vakta vårt hjärta för det styr vårt liv.

Ibland försöker vi ha blicken fäst på vägen rakt fram, på Jesus, och utan att vi förstår hur, så hamnar saker på vårt flak ändå. Du kan inte rå för allt som kommer upp där du kör men vad du gör med det på ditt flak är upp till dig och det är avgörande för huruvida du ser vägen eller inte. Det är inte lätt att se rakt fram, att se på Jesus med saker på ditt flak. Du kanske kan skymta lite, men du kommer aldrig kunna se helt om du inte börjar rensa bort det som finns där på. Jag har många gånger misstolkat det där. Jag tänker alltför ofta att jag måste göra mig av med dåliga vanor och rensa bort lite annat smuts som jag har inombords innan jag kan söka Gud. Just för att det står där i Jer 29:13 att jag måste söka helhjärtat och i Matt 7:8 att jag måste bulta, och själv tror jag då på att jag med allt det där på mitt flak inte finner honom ändå. Ja, det är sant att du måste söka Gud helhjärtat för att finna honom och ja, du kommer behöva bulta för att dörren ska öppnas men ta hjälp av Gud på vägen. Det handlar däremot inte om att du måste städa upp innan du kommer till Gud. Att söka Gud helhjärtat handlar om att ge allt, även det där dåliga du har. 

Gör såhär:
Sätt din blick på Jesus samtidigt som du kastar av saker från ditt flak på vägen. Ta hjälp av Jesus. Fortsätt att köra. Ju mer du kastar av, desto mer kommer du se. Att bara Jesus på ditt flak är som att ha en klar sikt framför dig. Att söka Gud helhjärtat är att söka Gud med hela ditt hjärta, med allt du har. Det blir lättare ju mindre saker du har på ditt flak, för ju mindre saker du har, desto bättre ser du. 

Vill du följa Jesus så handlar det om att ha Jesus i ditt hjärta. Hjärtat styr ditt liv och har du Jesus i ditt hjärta så är det också den vägen du kommer att gå. Fyll inte på ditt flak med en massa skit. Låt inte saker skymma Jesus. Ge det du har och släng bort det onödiga utlängs vägen, Jesus hjälper dig. Försök med allt du har, då kommer du att nå Jesus tillslut, då kommer du att komma fram. Bultar du så kommer dörren att öppnas. Det är bara upp till dig, det är du som bestämmer. Vart har du ditt hjärta och vad tänker du göra åt sakerna på ditt flak? Vilken väg vill du gå? 

Samma dag som mitt misslyckande så gick jag förbi en almanacka här hemma där det stod: ”Oavsett hur djupt de tar dig kan den här dagens misstag inte hindra dig från att försöka i morgon igen”. Dagen efter kom jag till skolan med uppsatt hår och hade det uppsatt hela dagen. Det hjälpte inte så mycket. Känslan av misslyckande fanns fortfarande kvar. Jag antar att några på skolan fick se mig som jag var, men de allra flesta, såg mig inte. Det hjälpte inte att ha håret uppsatt den dagen, jag försökte dölja mig ändå. Trots känslan av misslyckande kunde jag ändå känna en smak av frihet. Sanningen var där någonstans och jag kände mig ändå friare än någonsin förut.

Nu kanske du undrar varför jag skriver ut det här på internet, på en blogg där vem som helst kan läsa och se vad som skrivs. Jag skriver inte detta för att tycka synd om mig själv för det här är skitjobbigt för mig och något jag egentligen inte vill. Jag gick bara med tofs den dagen, sen har det inte hänt igen. Jag tycker det är svårt men däremot tror jag det är viktigt att berätta detta. Poängen är inte mina misslyckanden eller mina svårigheter, poängen som kommer är hur du ser på dig själv.

Jag är som de flesta unga tjejer. Jag har en kropp med armar och ben, mage och rygg, bröst och rumpa. Ett huvud har jag också, med ögon, öron, näsa och mun. Jag har en helt fungerande kropp men trots det så är jag inte nöjd. Jag är inte som alla andra. Jag ser inte ut som alla andra. Jag har en fungerande kropp men den ser inte ut som en vanlig kropp. Jag saknar inget ben, jag saknar ingen arm. Men du vet, allt ska vara perfekt. Hela din kropp ska vara perfekt, för utan det, så är du ingen.

MEN HALLÅ. Det är inte sant för det finns ingen som är perfekt. DU ÄR BRA PRECIS SOM DU ÄR. Du kanske inte förstår det, men DU ÄR ÄLSKAD. Mitt hjärta brister när jag inser hur jag behandlar mig själv och det gör så ont, när jag inser hur min bild av mig själv faktiskt ser ut. Tänk då Guds hjärta. Jag kan inte ens föreställa mig hur Guds hjärta måste brista när han ser det, när han ser hur du och jag trycker ner oss själva. Jag vet inte hur du ser på dig själv men du är Guds ögonsten. Han skapade dig och han älskar dig så mycket.

Jag har i mitt artonåriga liv fått gå miste om så mycket, och gör det fortfarande, bara för att jag haft fokus på helt fel grej och fortfarande har ibland. Men låt inte en mindre bra sak få betyda mer än hundra bra saker. Vi stirrar oss ofta blinda och ser allt för ofta det dåliga istället för det som är bra. Sanningen kan göra ont men utan den så blir du fast. SANNINGEN GÖR DIG FRI. Låt inte ditt liv förstöras på grund av en liten sak. Du kanske inte tror det, men hur du ser på dig själv spelar en stor roll. Ser du dig själv som en engångsmugg eller som ett kristallglas? Båda har samma funktion, samma syfte, men synen på dem är olika.

Min syn som jag har haft på mig själv har förstört så oerhört mycket. Alla mina relationer har på något sätt blivit infekterat utav min självbild. Jag kunde inte se det då, men mitt hjärta började spricka och nu ligger det i många, många bitar. Jag har förstått att det inte är hållbart att se sig själv som en engångsmugg. Det kommer inte fungera för dig heller, det lovar jag. Du är skapad för så mycket mer än det. DU ÄR ETT KRISTALLGLAS, så våga se dig som ett. Det är absolut inte lätt, att se sanningen är det svåraste jag vet men sanningen gör dig fri. Våga tro det och våga se. Våga falla och våga be. Du är ett kristallglas. "Oavsett hur djupt de tar dig kan den här dagens misstag inte hindra dig från att försöka i morgon igen”. - Gud hjälper dig. Han älskar dig. 

 

Har du någon gång läst eller hört talas om Emmausvandrarna? Berättelsen hittar du i Lukasevangliet 24:13-35 och kan i stora drag sammanfattas med det här: Två av Jesu lärjungar var påväg mot staden Emmaus och pratade om Jesu död när Jesus själv slog följe med dem. Jesus frågade vad de pratade om och svarade med sanning. Lärjungarna förstod inte förrän senare att det var Jesus som hade gått med och när de väl hade förstått det var han borta. De frågade varandra: ”brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen?”.

En väldigt intressant story skulle jag säga, men sanningen är att vi kan vara precis som Emmausvandrarna ibland. Vi går runt på vår väg och blir berörda av något, men alldeles för få gånger reagerar vi på vad som sägs och gör något åt det. Lärjungarna gjorde något när de väl förstod, men gör vi det?

Ett enkelt exempel för mig är bloggen. Gud har genom mitt inre många gånger gett mig samtalsämnen som jag tror var menade att jag skulle skriva om här på bloggen. Men, jag kom inte mer än halvvägs. Jag gjorde inget åt det jag kände och se vart det tog mig - ingenstans.

Jag har väl personligen känt att det varit ganska jobbigt ett tag. Gud har talat till mig så många gånger, men alldeles för få tillfällen har jag faktiskt gjort något av det och låtit det påverka mitt liv. Det handlar om att ta de där ögonblicken då Gud talar på allvar och göra något åt det. Du kanske blir berörd av Gud och fortsätter med livet som om ingenting har hänt. Men, vad är det för mening med det? Det hjälper väl inte dig själv? 

Det kan hända att elden sätts igång inom dig när du läser ett Bibelord, när du får ett bönesvar eller hör Gud på ett annat sätt. Kanske handlar det om någon sorts grej som ditt hjärta tänds för. Stanna då där! Vad det än är borde du fråga dig själv: Vad är det Gud säger/har sagt till mig? Vart känner jag att det brinner/brände till? Observera och reflektera. Varför? Men också: Finns det något jag borde göra? Finns det något jag kan göra? Vad borde jag göra? Det kommer nämligen att ta dig någonstans i livet, till en plats där du inte varit innan. Så gör det! Du kommer att växa som kristen. 

Vi kan ofta be Gud om svar och säga åt honom att tala, vilket Gud också gör, hela tiden. Men frågan är vad vi gör när Gud talar med oss. Låter du ögonblicken gå förbi eller tar du vara på det och gör något åt det?

Har du någon gång hört att "Du äter dig hungrig och svälter dig mätt"? Om inte, så har du det nu. Du kanske undrar varför i hela världen jag skriver så, för inte kan man väl bli mätt av att svälta eller hungrig av att äta? Men jodå, det kan man. För det är såhär: Ju mer du läser i Bibeln desto hungrigare och hungrigare blir du av att få ta del av det som står i Bibeln, och desto hungrigare du blir, desto hungrigare blir du efter Gud. Läser du inget så svälter du dig mätt och hungern efter Gud och Guds ord kommer att sakta försvinna. Det kanske låter komplicerat, men det är det inte, det är ganska simpelt faktiskt.

Är du kristen och vill hungra? Börja ät då, läs Bibeln! Kan det vara tråkigt i början? Kan det vara jobbigt? Kan det vara svårt? Ja absolut, men hjälper det dig om du slutar läsa? Nej för allt du då kommer att få är en känsla av mättnad. Lovsång kan också vara bra för att öka din hunger efter Gud, absolut. Kristna människor runt omkring dig är bra det med och även att be, ja. Men! Bibeln är så viktig för ditt liv som kristen. Det är Guds ord och trots att det skrevs för 2000 år sedan så spelar den fortfarande stor roll, Bibeln är relevant idag med. Så vill du bli hungrig? Ät dig hungrig! Mitt stora tips: Läs Bibeln och bara kasta i dig maten som finns där. Läs Bibeln och låt livets bröd få ge dig liv. För ju mer du får i dig, desto hungrigare kommer du att bli.

Jag skulle personligen säga att ett kristet liv utan hunger, är ett väldigt torrt och tråkigt kristet liv. Ett kristet liv utan hunger skulle för mig inte vara värt det, men inte heller ett liv utan Jesus skulle vara värt det. Frågan som jag vill ställa dig är: Vill du äta dig hungrig eller svälta dig mätt? Paulus skriver i 1 Korintherbrevet om att löpare springer mot målet för att vinna priset och att vi ska löpa för att vinna det pris Gud har för oss. Och vad vill du? Vill du som kristen springa efter Gud och verkligen hungra efter mer, eller vill smyga fram, svälta lite och ta det lite lugnt? 
Valet är ditt men kom ihåg. ”Du äter dig hungrig, svälter dig mätt”.  

Jag vet inte varför, men gång på gång känner jag mig otillräcklig som kristen. De tio Guds buden kom till för att rädda oss, eller åtminstone de som kunde följa dem. De tio Guds buden blev lagar över människorna och genom den fick synden liv. Vi blev slavar under synden och hade vi klarat alla lagarna skulle vi blivit frikända, om inte, då skulle vi bli dömda. Genom att inte kunde hålla alla fick vi döden som straff. Eftersom ingen människa, varken du eller jag, kunde hålla de 10 budorden fick Jesus komma. Jesus höll alla lagarna och blev frikänd. Men, han valde att ta på sig våra straff och dö så att vi skulle få bli frikända istället, för att vi skulle få vinna våra liv och inte dö. Genom nåden blir vi befriade. Genom att tro på Jesus är blir vi fria ifrån lagen.

Jag har under det senaste halvåret skrivit det upprepande gånger för er. Jag har förklarat varför Jesus var tvungen att komma och att han har gjort dig fri. Jag vet att jag börjar bli en aning tjatig men förstår du verkligen vad det innebär? Förstår du verkligen vad det betyder? För allt för sällan gör jag nog det själv.

Jag får mig att känna mig otillräcklig gång på gång. Alldeles för ofta sätter jag en massa krav på mig och börjar tro att det jag gör är vad som räknas, att mina gärningar betyder något. Det är inte helt fel för det jag gör betyder något, men hallå? Jag är inte kristen pågrund av mina gärningar, jag är kristen tackvare nåden. Jag behövde ju Jesus för att bli fri ifrån lagen för att jag själv inte räckte till, varför sätter jag mig då själv under lagen igen? Trots att jag är fri tänker jag fortfarande på alla krav, alla mallar jag måste passa in i. Jag tänker fortfarande på hur jag borde vara och vad jag gör för rätt och fel. Budorden och lagarna hjälper oss att visa vägen vi ska gå men jag sätter upp krav på mig själv istället som är orimliga för mig att klara av vilket får mig att känna mig otillräcklig gång på gång. Och det jag glömmer, det är ju att jag behövde Jesus för att jag inte klarade av lagen, för att jag inte var perfekt. Vad är det då som säger att jag är det nu som kristen och troende? Jag blir ju inte perfekt bara för att jag en gång tagit emot Jesus i mitt liv. Lagarna och budorden finns fortfarande där som en riktlinje för våra liv och jag behöver fortfarande Jesus i mitt liv för att kunna leva efter det så gott som möjligt. Jag klarar inte det själv och det var ju därför Jesus dog för mig. Jag behöver Jesus och det är ju därför jag är kristen? Det är ju därför jag tror? Det är så viktigt att komma ihåg, så glöm inte det.

Du som läser detta idag kanske är kristen eller så är du inte det. Kanske förstår du vad jag pratar om eller så har du ingen aning om vad jag menar. Vare sig det är det ena eller det andra vill jag bara att du ska komma ihåg och veta en sak. Jesus dog för dig för att han älskar dig. Det spelar ingen roll vart du står i ditt liv. Det spelar ingen roll om du är kristen eller inte, om du lever ett rättfärdigt liv eller ett syndigt. Jesus dog för dig och tog dina synder på sig själv. Jesus älskar dig så mycket och han vill hjälpa dig. Jag är kristen för att jag inte klarar av att leva upp till alla krav. Jag är kristen för att jag behöver hjälp, för att jag behöver Jesus. Att välja Jesus är ett val man måste ta varje dag som kristen för vi behöver Jesus konstant. Det är på allvar och du har också ett val du måste ta, så vad väljer du? Lagen eller nåden? Valet är ditt, vem du än är, om du är kristen eller inte. Det är nu upp till dig. Vad bestämmer du dig för? Vad väljer du idag?

Jag vet inte om jag är ensam om att ibland ha svårt att välja vilka vägar jag ska ta. Då och då kan jag känna mig väldigt vilsen i mina val, stora som små, och jag undrar: ”vad är Guds vilja?”. Vi ställer upp våra alternativ och tror på att det finns något rätt och fel, Guds vilja och inte Guds vilja. Är det så?

Låt mig klarlägga en sak. Jag tror absolut på att Guds vilja finns och att det finns en speciell väg för just dig och mig att gå. Jag tror att det finns en väg där du och jag kan blomma ut på riktigt och verkligen vara den vi är till för att vara. Jag tror verkligen på att Guds vilja finns bland våra val i våra liv men jag tror att vi ibland fokuserar för mycket på frågan om det är Guds vilja istället för att komma någon vart i livet. Jag ställer frågan till dig ändå: vad är Guds vilja egentligen och hur vet vi det?

Om vi vill göra Guds vilja så måste vi hålla oss inom hörhåll, vi måste vara nära Jesus för det är då vi hör honom som bäst. Jesus liknar sig själv som en herde och oss människor som får. En herde leder sina får på rätt vägar och kommer vi för långt bort blir vi vilsna. För att kunna följa herden behöver vi vara inom hörhåll så vi hör vad han säger. Fåren känner igen sin herdes röst och följer den, så genom att leva nära Jesus och höra hans röst så kommer du att komma på rätt väg, då kommer du veta vart du ska.

Problemet med att vi ofta ställer upp saker som rätt och fel är att vi lägger upp det som Guds vilja och inte Guds vilja. Skulle vi alla vara nära Jesus så skulle inte frågan vara så allvarlig, då hade vi hittat rätt från början men både du och jag vet att vi alla kan göra fel ibland och bli lite vilsna. Saker kan vara rätt och fel, och ja, det finns självklart en väg som du helst ska ta men sanningen är den att du kan hitta gräs vilken väg du än tar för Guds vilja kan du hitta vart du än går. Frågan jag egentligen skulle vilja ställa dig är inte om du kommer missa Guds vilja eller inte, vad som är rätt och vad som är fel. Frågan är vart det finns mest gräs och vart det är grönast.

Det finns en väg som Gud helst vill att du ska gå och Jesus är din herde och vill föra dig dit det finns mest gräs. Fast bara för att du blir lite vilsen ibland och tar en annan väg betyder det inte att det är kört. Gud kommer vara med dig ändå och Guds vilja kommer att finnas även där så oroa dig inte för att gå fel. Det betyder verkligen inte att dina val är oviktiga för de är viktigare än allt annat. Lev nära Jesus, följ honom och försök lyssna till honom för det finns en väg som är grönare än alla de andra vägarna, där du kommer att blomma ut mer än på de andra ställena. Försök att hitta dit men skulle du gå fel så är det inte kört för gräs kommer du hitta ändå. Det spelar roll hur du lever ditt liv och vad du väljer för vägar, så försök hitta rätt. Men Jesus skulle lämna alla sina 99 får för att leta efter dig, så skulle du komma på helt fel väg så kommer han att föra dig hem igen, det är jag säker på.