När jag var mindre hade jag massvis med drömmar och planer. Jag trodde att jag visste hur livet skulle komma att se ut för jag hade så mycket liggandes på mitt hjärta. Jag hade väldigt mycket som jag ville göra och när jag tänker efter så vet jag inte riktigt varför det förändrades. Jag skulle ändå kunna tänka mig att livets alla överraskningar påverkade mig mycket mer än jag hade kunnat tro. Trots det försökte jag att ge mig på mina lite suddiga drömmar lite då och då men det var ändå så, det blev inte som jag från början hade tänkt.

De senaste månaderna har jag arbetat inom en hemtjänst här i Ljungby och jag visste redan sedan början att mitt avtal där skulle ta slut sista augusti i år. Valmöjligheterna har varit många även om inte mitt hjärtas tidigare drömmar och tankar kom på tal. Det fanns ett flertal alternativ och successivt skalade jag ner dem en i taget. Igår visste jag att dagen snart var kommen. För idag var dagen då jag var tvungen att lämna ett slutgiltigt besked till min chef om jag ville fortsätta till hösten, eller om jag faktiskt ville göra något annat.

Under i stort sett hela den juli månad som nu har vart, så jag har befunnit mig på Flahults ungdomsgård i Småland. Där var jag tillsammans med 13 andra ledare och 76 deltagare på en tonårsbibelskola. Det var som läger brukar vara: en stor mix bestående av massvis med skratt och många tårar. Någonstans där, i mitten utav det, så var det ändå där jag började fundera. Vad var det jag egentligen ville med mitt liv? Vad är det jag i mitt hjärta längtar efter att få göra?

Jag hade innan tyckt att mina alternativ lät ganska bra(vilket de faktiskt också är). Jag skulle antingen fortsätta att jobba där jag var nu, studera till sjuksköterska eller specialisera mig som undersköterska. Jag hade även x antal jobberbjudanden i Göteborg att välja mellan. Men. Vad var det jag ville? På riktigt. Vad var det mitt hjärta så tydligt brann för förut i livet innan livets alla överraskningar välte mig omkull?

Jag tror att jag fick öppnade ögon under mina dagar på Flahult. Eller ett öppet hjärta. På något sätt så fanns det där igen. Jag kunde känna mitt hjärta så tydligt slå. Det var inte något utav mina sagda alternativ som jag skulle välja. Det var något annat, men vad? Ja, det var frågan. Och fortfarande är.

Jag är rädd. Rädd för att mina alternativ som så tydligt fanns där nu inte längre existerar. Jag har sagt nej till massa bra alternativ för att jag i hjärtat upplever att det på något sätt inte är det rätta. Jag är rädd. Rädd för att alla mina försök att ändå gå på mina drömmar och min längtan ännu inte har gått som jag hade hoppats på och trott. Men ska rädslan av det okända och rädslan av misslyckande få stoppa mig i min längtan?

Nu är jag här. Jag har kastat mig ut i tro på något som jag ännu inte vet vad det är eller ens har en aning om vad det innebär. Det är skrämmande men spännande. Det enda jag ändå kan fortsätta med att göra är att ta ett djupt andetag, lägga det i Hans hand, sätta min tillit till Honom och gå.