Jag kommer ihåg det väldigt väl, det var som om det ändå var igår. Även fast det var över ett år sedan, nästan två. Så kommer jag ihåg det. Det var då det hände någonting med mig. Det var då jag bestämde mig för att våga. Jag bestämde mig då tillslut att jag skulle berätta att jag var kristen. Bestämde mig för att ta det stora steget och ändå berätta när folk frågade.

När jag var liten så kunde jag lätt säga att jag gick i kyrkan. Sen kommer det ju kompistryck och andra saker när man blir större. Man är rädd för att folk ska tycka illa om en och gör allt för att vara ''inne i gänget''. Det var iallafall så jag var, jag började till och med ljuga för folk. Frågade någon om jag var kristen så sa jag inte direkt ett ja, jag sa mer ett nej. Det var inte bara det att kompisarna tillslut trodde på mig, de var just det att jag inte mådde bra av att ljuga om det jag älskade mest.

Vi började liksom i högstadiet redan i sexan på det skolan jag gick på, så vi var liksom med alla sjuor, åttor och nior redan då. Det gjorde nästan extra mycket att jag drog mig tillbaka och var lite mer tyst. En kompis till mig var ofta med i kyrkan och hon var jätte rädd för att berätta till andra att hon ens gick till kyrkan, och tillslut kände jag likadant. Men sen kom den dagen, då jag var på Bosarp. En gård nere i Skåne som ofta har läger, och jag var där då. Under ett pass med undervisning skulle vi skriva en egen lista på tre saker som var det viktigaste att veta om just sig själv. Det första jag skrev var att folk skulle veta att jag var kristen. Men det var ju liksom inte så jag levde, folk visste ju inte att jag var det, och jag vågade inte göra något åt det heller.

Kvällsmöten kom och de snackade just mycket om att stå upp för det man tror på. Jag bestämde mig då, den kvällen, väldigt osäkert, men jag gjorde det. Jag orkade inte ljuga mer för mina kompisar. Så jag bestämde mig att ta steget och berätta för någon om min tro. Och det var exakt så det blev. Jag åkte hem därifrån och skolan fortsatte som vanligt. Redan då kom frågan upp om jag var kristen, men för första gången sa jag ja. Jag var rädd, men jag vågade och sedan dess har jag alltid stått upp för min tro. Det handlar liksom inte bara om att man ska våga från första början. Utan det är en process och det blir bara bättre och bättre. Just nu skulle jag aldrig kunna klara mig utan att skriva här eller snacka med kompisar om Gud. För det är det bästa jag vet.

Allt handlar om att våga, att våga gå till skolan, att våga dansa, att våga sjunga. Men det handlar om att ta ett första steg, någon gång måste vara den första. Men att bara våga ta det steget och visa vad man tror på ♥
vem vet, de kanske är det du behöver göra? du kanske tror, men inte vågar stå för det? varför inte bara ta steget och våga. för jag lovar dig, Gud kommer vara med dig hela vägen!