Har ni märkt någon gång att ett leende smittar av sig? Det är jag nästan övertygad om att ni har! För ni vet, om någon människa ler vänligt mot dig så kan man knappast motstå att inte le tillbaka.

Har ni någon gång märkt att kärlek kan smitta av sig? Att om man bryr sig om andra, så bryr sig de så småningom tillbaka? Kärlek är sjukt smittande när man får överflödande kärlek. Det är som att vi alla har en tank inom oss som behöver bli fylld och när den är det, så känner vi liksom att vi är älskade. Men när vi får för mycket kärlek och tanken går över, det är då kärleken smittar. Att älska någon kan ta oerhört mycket kraft, men är våran tank överfull så är det så lätt att älska människor.

Vi behöver alla kärlek på något sätt, så är det bara. I 1 Joh 4:8b så står det att - ”Gud är kärlek” och ger kärlek i överflöd. Jag vet inte hur många gånger Gud har bevisat att han älskar mig. Men när jag då får känna att jag är älskad och får mycket mer kärlek än vad jag behöver? Då smittar det av sig. Det är som när någon ler och man själv blir glad. När man ser någon som vet att de är älskade och som bara älskar vidare? Då är det inte så svårt att själv känna sig älskad och älska andra.

Precis som min vän Isabella skrev igår, så är vårat uppdrag att rädda andra människor. Det är så många i vår värld som saknar kärlek, som verkligen behöver det. Genom att låta Gud fylla på din tank, så kan du lättare älska dig själv och andra. Det står i Bibeln att ”Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” Om vi då har en uppgift att rädda andra människor, så kommer du komma långt genom att älska.

För genom den kärlek som du smittar av dig, kan andra människor se Gud. För att: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” - 1 Joh 4:16b. Låt Gud fylla på din tank. Det kan hjälpa dig att älska andra och smitta av dig!

En kompis frågade mig "Varför är du så snäll mot alla?" Jag fick faktiskt tänka efter innan jag svarade på den frågan. Jag svarade att jag mår bra när andra mår bra. Dels är det sant, men det kan låta själviskt med. Som om jag bara är snälla mot andra för att jag ska må bra. Det handlar inte bara om det, utan om något mycket större. Det handlar om min tro på en kärleksfull Gud som alltid visar nåd. Han säger att vi ska älskar vår nästa som oss själv och jag tror att Gud menar det Han säger, Han är ju trots allt Gud. Vilka är vi till att ifrågasätta Honom?
Jag tar min tro på allvar, den är livsviktig för mig, men det är inte alltid lätt. Jag känner ibland att jag verkligen inte vill visa vänlighet mot en del personer men jag väljer att göra det ändå. Hörde ni det, jag väljer att vara snäll för att jag vet att det är rätt. Jag visar vänlighet mot personer även om jag inte känner för det, för det handlar inte om mig och mina känslor. Det handlar om något mer, något mycket större. Något vi egentligen inte kan förstå. Jesus vill att vi ska sträva efter att bli som honom och som jag sagt innan så tar jag min kristna tro på allvar. Inför varje situation jag hamnar i i livet eller inför varje val jag gör försöker jag tänka, vad skulle Jesus ha gjort? Jag säger inte att det är lätt hela tiden och jag lyckas inte alltid. Jag misslyckas också, jag är bara människa, men efter varje misslyckade så sträcker Jesus ut sin hand och drar mig tillbaka upp igen och säger ”det gör ingenting Isabella, vi försöker igen, jag hjälper dig”. Det är Hans nåd och kärlek som gör att jag vill fortsätta att kämpa för det jag tror är viktigast i livet. Att på något sätt visa för andra människor vem Gud egentligen är, inte vem många säger eller tror att Han är. För Gud är bara kärlek, rakt igenom. För mitt uppdrag, det är att rädda andra människor för Gud. 

- Isabella Andersson

Jag hade haft världens dåligaste dag och jag har aldrig haft en sämre. Allt var bara skit och mitt humör var så långt ner det bara gick, jag var så ledsen inombords. Jag hade precis varit och badat efter skolan när jag skulle cykla hem. Solen var framme men precis när jag skulle cykla så började det ösregna. Det kunde liksom inte bli värre än sådär.

Jag cyklade hem i det där vädret och jag jämförde regnet med allt som hade hänt denna dag, att regnet var som allt det där dåliga. Jag kom hem, steg in i huset, gick in i köket och såg hur mycket det faktiskt regnade. Men skillanden mellan regnet på min cykeltur och där ifrån köket var inte att jag inte blev blöt. Skillnaden var att solen faktiskt sken denna gången. Så jag fastnade där vid fönstret och tittade en lång stund.

Medan jag stod där och tittade ut så hörde jag Gud säga till mig:
Linnéa.. Jag vet att livet kan vara jobbigt ibland, det kan regna vissa dagar. Men solen är där ändå, jag finns alltid där även om jag inte alltid syns. Trots regnet och dess dåliga situationer så finns jag där för dig och ger dig i överflöd. Det finns alltid något positivt att se, du vet, vid de tillfällen då jag syns som mest, då solen skiner, då kommer regnbågen fram. När du ser mig, då kommer du se det de bra sakerna istället för det dåliga. Du kommer då flytta blicken ifrån regnet till regnbågen.

Det jag vill skicka med er idag är lite det där som Gud påminde mig. Livet kan vara skit ibland men Gud finns där ändå, trots att det inte alltid verkar så. Men när han väl syns och du ser honom, då kommer din fokus inte längre vara i det dåliga, då kommer det förflyttas till honom och det goda.