En kille i klassen påminnde mig härromdagen om en predikan/andakt jag hade varit på. Personen som då hade talat, berättade om en 500-lapp. Såhär sa han:

En man tog upp en 500-lapp, och frågade om någon ville ha den. Alla räckte upp handen självklart. Mannen skrynklade ihop den, kastade den på golvet och frågade samma sak. Är det någon som vill ha den? Alla räckte upp handen igen. Mannen spottade då på 500-lappen, och frågade igen.- Är det någon som vill ha den nu då? Alla räckte upp handen igen. Då sa mannen.- Kom ihåg, att oavsett hur ful, spottad på, eller färg, är den exakt lika mycket värd.

Grejen med den berättelsen är att budskapet verkligen syns. Man förstår exakt vad det är han menar. Jag tror inte bara att det han säger det, utan jag tror(eller faktiskt vet) att det är så på riktigt. Hur nertrampade vi än är, hur skitiga vi än är, hur trasiga vi än är så har vi samma värde. Alla är värda lika mycket, vad vi än har gjort, hur vi än ser ut och vad vi än har gått igenom. 

Jag tror det är viktigt att vi påminner varandra om att vi är det! För Du är inte mindre värd bara för att du inte är med "inne gänget". Du är inte mindre värd för att du behandlas som skit. Du är inte mindre värd bara för att du tror att du är det. Du är lika mycket värd som alla andra. Vare sig du kommer ifrån Sverige eller Afrika, mörkhyad eller ljushyad. Du och jag, vi kanske inte är lika på sättet eller på insidan, men vi är lika mycket värda ändå! Kom ihåg det!

Jag var i Tingsryd nu i helgen tillsammans med ungdomsgrupperna i Betel och Pingst. Det var en hajk och temat för den var "Break the ice". Sista kvällen så pratade Tinsgryds ungdomsledare om just det att bryta isen, eller att smälta den. Det hon sa var mycket bra och tänker därför dela med mig kort om vad hon pratade om. Till det hon sa så hade hon en isbit med en blomma ifryst i mitten.
"Vi kan lätt bygga upp en mur(is) runt omkring oss när vi blir sårade. En blomma som är i is kan inte växa. Den kan inte blomma ut eller sprida någon doft. Den finns liksom bara där någonstans i isen.
Vi kan då be till Gud att han ska komma med sin brinnande kärlek och tina upp oss. En isbit som är i en eld kan inte vara i fast form, den smälter ju. Så Gud kan "bryta"(smälta) våran is med hans kärlek."


Det är som hon sa, Gud kan bryta det som är ivägen. Men kan du ibland känna att du bygger upp en mur runt dig när du varit med om någonting eller blivit sårad? Det gör iallafall jag, men när jag gör det så är jag liksom inte den jag är. Då kanske jag inte är lika glad, lika rolig, jag kanske inte är som jag egentligen är, bara för att jag blivit sårad och på något sätt då byggt upp en mur. Om jag får kärlek då och känner mig älskad så brukar oftast byggnaden runt mig försvinna. Den faller liksom ihop och det är det som Guds kärlek kan göra. Vi människor kan vara bra på att älska andra, men ingen älskar så som Gud.

Jag vill inte leva bakom en mur, eller inne i en isbit. Jag vill att människor ska se vem jag egentligen är.
Du kanske också vill få bort is runt omkring dig och börja blomma ut igen? Vara den du är och inte vara bakom någon mur? Be då Gud komma med sin brinnande kärlek så att isen smälter. Han hör bön och jag lovar att isen så småningom kommer att smälta!

Jag kan ibland bli avundsjuk. Jag vet att det inte är något positivt och att det inte är något bra men ibland så blir man det ändå. Det kanske inte är så mycket i det vanliga vardagen men ibland när det handlar om kristna så kan jag vara det. Vissa som inte är kristna kanske blir avundsjuka på något som någon annan har och något som den har fått vara med om. Fast exakt så kan det vara för mig med, men kanske inte ritkigt med de sakerna som kan hända i en vanlig vardag. Frågan kan vara, vill jag vara avundsjuk? Nej absolut inte men vi är ju människor och gör inte alltid det som är rätt.

För några veckor sedan så hade jag och några andra i kyrkan varit i Husqvarna på ett möte. Efter mötet åkte vi till Max för att äta tillsammans. Vi diskuterade lite om hur man blivit kristen och så. Då berättade en av oss en sak som jag fick på minnet. Nu vet jag inte om det var exakt så som jag kommer ihåg det men det var ungefär såhär:
"Det var en man som hade varit kristen i två veckor och han hade fått ett stort Guds möte. Hon(ifrån kyrkan) som då hade varit kristen i hela sitt liv pratade med mannen och sa att något sådant coolt hade ju inte hänt henne. Hon hade ju inte fått uppleva Gud och fått möta honom så dramatiskt. Hon hade ju liksom växt in i sin tro istället. Då svarade mannen med dessa ord, 'menar du att du har haft allt det här i hela ditt liv som jag bara fått ha i två veckor?'"

Jag har ofta känt så att det är mycket coolare att ha en livsberättelse som börjar med något och sen twistar historien helt. Det är sådana saker som jag kan bli lite avundsjuk på ibland. Men som den personen menade var ju att det inte är jag som ska vara avundsjuk på den personen som fick sin historia twistad. Det är ju den personen som ska vara avundas mig för att jag har haft en relation med Gud i hela mitt liv.

Nu är inte det bra att vara avundsjuk och det gör det inte lättare för en själv. Så låt oss hoppas att ingen blir avundsjuk men vi blir alla det någon gång. Detta inlägget skrev jag inte till er bara för att ni ska ta åt er, jag skriver inlägget för att också säga det till mig själv. Istället för att vi ska avundas andra så kan vi istället glädjas med den personen. Vara glad för att den personen fick det eller fick vara med om något. Så nästa gång du blir avundsjuk på någon för någonting, vad det än är. Försök att tänka på ett annat sätt. Twista om avundsjukan till glädje och låt dig glädjas med personen istället. Inte bara för den andras skull, utan du mår bättre av det själv!