När jag åt frukost imorse så läste min pappa en morgonandaktsbok. Bibeltexten var från apg 3:1-10: Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.
Det var endast några bibeltexter ur den delen. Men jag valde ändå att ta med hela här nu. För jag tänker inte berätta om boken nu utan jag tänkte berätta om en annan sak för några månader sen. Vi i kyrkan ordnade en ungdomshelg, där både de som var troende och inte skulle kunna få vara och inte känna sig borta. Det var lördag -> söndag, och en Markus Duseus predikade båda mötena vi hade. Detta var en helg gjord för andra men även för mig fick den helgen en stor betydelse. På söndagen predikade han om just denna texten, så imorse när pappa läste den satte jag nästan oboyen i halsen, för jag har funderat så mycket över den texten, och predikan som Markus hade. Så då flög mina tankar tillbaka till helgen. Markus frågade oss tex, att om någon har ont i huvudet och frågar om ni har någon alvedon, och ni inte har någon. Säger ni då nej och inte gör någonting åt det? Eller säger ni att ni får be för personen istället? För det vi har, de kan vi ge vidare. Vi har helige ande, vi har Gud. Och Gud kan göra under. Han kan hela folk. Vi kan hjälpa folk, men vågar vi fråga för folk om vi får be för dem? Alltså även om de inte alls är kristna och inte bryr sig? Vågar du verkligen be då? Eller om du har en alvedon, men istället för att ge den, så frågar du om du får be? Alltså vad gör du i dina sånna situationer. Nu har jag inte själv bett för någon annan med huvudvärk. Men jag har själv bett ofta när jag har ont i huvudet och sagt: Huvudvärk försvinn i Jesu namn, i Jesu namn huvudvärk försvinn. Och det är inte ovanligt att många av de gånger jag gjort det, så har det försvunnit. Men tänk om vi skulle göra som de i texten. De personerna måste ha haft medkänsla, de måste ha känt något för den där mannen, och de ville dela med sig av de bästa de hade. Mannen ville ha pengar, men det hade Petrus inte, så istället delade han med sig av det bästa han hade. Tänk på det, utmana dig själv. Vill du göra som Petrus och hjälpa andra när du fylls av medlidande? Eller tänker du bara gå förbi och inte göra någonting?