Idag är det Söndag igen och jag gick till kyrkans söndagsmöte för första gången på nästan ett år. På några sätt har jag inte kyrkan på de för att jag inte kännt mig så hemma och inte gillat gudstjänsterna. Det är ofta man tänker att de ska vara som vi vill, och om de inte är det så är det liksom inte bra. Det är nog så jag har tänkt hela tiden. Jag är liksom uppväxt i kyrkan och jag tänker inte det som något speciellt och tar bara det förgivet. Men, jag har nu sett det från en annan vinkel. Man brukar säga att det blir vad man gör de till, och det var de jag gjorde. Jag gjorde det tråkigt, kommer man med negativställning så blir det oftast inte bra heller. Vi ungdomar speciellt älskar möten med högmusik och mycket ös som de kan vara på ungdomssamlingarna, medans det inte brukar vara så på vanliga gudstjänsterna. Och de är lätt att man blir fast vid att det är så det ska vara, att det andra inte duger. Men ungdomssamlingarna och söndagsgudstjänsterna är till för samma sak. Det är till för att människor ska komma, höra Guds ord och lovsjunga Gud. Det är liksom därför vi ska dit också, alltså det är inte för mig själv, eller delvis är det väl det, men det är ju också för Gud som jag går dit. Folk snackar alltid med mig om kyrkan, de frågar saker om kyrkan och hur det är att vara kristen. Det är inte ovanligt att någon helt plötsligt smsar mig och undrar något. Men då har det ofta varit att jag lärt ut saker som jag själv inte gör. Som att gå till kyrkan, jag vet att söndagsmötena är lika viktiga som ungdoms, och att de är likadant. Så jag säger till andra att det är de och de lyssnar på mig och går på båda. Men om jag gör det själv, de gör jag inte. Man säger att man ska leva som man lär, och jag säger till andra att göra saker då borde jag göra det själv också. Jag kom på mig själv där imorse när mamma väckte mig och frågade om jag ville med. Först sa jag nej, för jag hade inte lust, för jag ville inte dit, jag har inte sovit mycket i veckan för har varit med vänner så de hade liksom varit skönt att sova några timmar till. Men sen tänkte jag på det, jag talade med någon sist i veckan om möten. Då kom jag på mig själv, jag tvingades inte dit, utan jag bestämde mig för att leva som jag lär. Jag ska gå dit och ge det en chans. Det gjorde jag och jag kan väl säga att jag saknat det väldigt mycket. Jag känner mig trots allt hemma där. Det är som ett andra hem. Jag är tillsammans med kristna som har samma längtan som jag. Det är värt att ge saker chanser, att försöka se saker från den ljusa sidan, och att leva som man lär. Det är ju inte direkt dåliga saker som jag lär ut, för jag vet att de stämmer till tusen, men de kan vara svårt att leva upp till det själv. Men jag har Gud med mig, och tack vare att jag åkte till kyrkan idag så lärde Gud mig de sakerna.
God Bless You! ♥