ibland ser man tillbaka och undrar vart allt som fanns då tog vägen. varför det blev som det blev. det finns inte värre stunder än när vänner ljuger, ens bästa vänner lämnar en och när allt bara är skiter sig. när man bråkar med en nära vän och när man undrar varför man egentligen lever när man ändå bara gör så allt blir fel. om någon säger något taskigt till mig så bryr jag mig inte så mycket om det om de är en klasskompis eller någon man inte känner så bra, men såklart att jag bryr mig sjukt mycket om det är en bra vän till en som bara kommer med skit om en. för då bryr jag mig och lyssnar på dom. de är ju klart. men när allt sånt händer på en gång vet man inte vart man ska ta vägen, man vet inte vem man ska snacka med, då känns det som man är helt ensam i hela världen. att det inte finns någon som bryr sig alls och att det inte finns någon man kan snacka med. då har man verkligen problem. man vet inte vart man ska göra åt saken, för man känner sig tvungen att snacka ut med någon och bara berätta hur man känner och vad som hänt. att få låta tårarna rinna tills dom tar slut. men.. så försvinner alla ens vänner på en och samma gång och då är det inte så lätt,